Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Plötsligt blir min klädsel livsviktig

Krönika av Fanny Ambjörnsson om hur färg och makt hänger samman.

En vän frågar mig vad jag tänker ha på mig när jag för första gången ska vara opponent på en avhandling. Jag har uppriktigt sagt inte kommit dit än – har haft fullt upp med att förbereda sammanfattningen och bestämma mig för vilka frågor jag vill diskutera med respondenten. Men visst, klädfrågan är svår. Banal, månne, men inte desto mindre något att ta ställning till. Och svårare ju mer dagen närmar sig, visar det sig. För hur ska jag tänka?

En disputation är ju inte vilken tillställning som helst. Om man vill vara lite högtidlig kan den karakteriseras som ett av universitetsvärldens själva fundament; den passagerit där doktoranden ska bevisa att hen kvalificerat sig som självständig forskare och inte bara behärskar språket och redskapen utan också kan försvara och förklara sig inför akademin och resten världen. En symbolisk ritual visserligen, men trots det något att oroa sig för månader och år i förväg.

För opponenten gäller alltså att ta tillfället på allvar, att klä sig i något som både signalerar respekt och seriositet. Dessutom är det ju doktoranden som är huvudpersonen, inte opponenten.

Svart kavaj, föreslår min vän. Det går alltid hem. Kavaj och en enfärgad polotröja. Kanske ett par mörka byxor eller en kjol? Strikt, seriöst och neutralt.

Strikt, seriöst och neutralt – just de adjektiven stötte jag återkommande på när jag samlade material för Rosa – den farliga färgen (2011). Boken är en undersökning av hur något så harmlöst och till synes ytligt som en färg kan generera starka reaktioner bland människor – hur estetik både kan skapa inne- och uteslutningar och reproducera makthierarkier i samhället.

Rosa visade sig nämligen vara något de flesta har en tydlig uppfattning om. Antingen hatar och föraktar man färgen, eller så älskar man den. Få förhåller sig neutrala. Rosa är helt enkelt så långt man kan komma från det strikta, seriösa och neutrala. Snarare tycks färgen signalera alltifrån öppenhet, glädje, barnslighet och infantilitet till vulgaritet, penetrerbarhet och dumhet. Och trots att mina historiska efterforskningar visar hur färgens betydelse förändrats markant över tid – det är inte förrän runt efterkrigstiden som den mer entydigt kommer att associeras med kvinnor och kvinnlighet – tycks det till syvende och sist vara just kvinnokopplingen som gör rosa till en så laddad, obekväm och oseriös färg.

Den strikta och neutrala klädsel jag förväntas bära som opponent är alltså inte rosa, eller ens färgglad. Av hänsyn till det särskilda och lite högtidliga tillfället – till doktoranden och hens släktingar, till handledare och övriga forskare – bör jag välja svart, brunt eller möjligen mörkblått. Kunskapens och seriositetens färger – och således även maktens.

Plötsligt blir min klädsel alldeles central, för att inte säga livsviktig! Inte vill jag, som genus- och queerforskare, skriva under på en ordning där auktoritet och seriositet enbart kläs i färger associerade med manlighet, heterosexualitet, vuxendom och borgerlighet. Där en rosa kjol eller färgglada byxor blir liktydigt med mindre vetande. Inte heller vill jag slå andra i huvudet med att jag, enbart för att jag är universitetsutbildad och har betalt från staten för att tänka och skriva hela dagarna, är så mycket klokare och viktigare än någon annan. Att min kunskap är av större vikt än den som kläs i rosa.

Jag drar mig till minnes den äldre homosexuelle man som jag intervjuade för boken om rosa. Hur han manövrerade och laborerade med estetiken för att hantera sin situation. Och hur färg blir allt annat än harmlös yta. Anders, som jag kallar honom, resonerar såhär:

”Man talar ju inte gärna om att man är homosexuell i salongerna. Jag brukar kalla det salongerna. Om man tar en intellektuell storstadsmiljö, så är det inget man egentligen ska tala om. Men om man vill att de ska förstå vad man tycker och vad man upplevt och varför man rest som man har gjort, så kan jag tala om att jag är gay. Och jag tycker fortfarande att jag skakar om lite. Jag är alltid medveten om när jag säger det. Och om jag då är klädd färgglatt, så är de ju lite förvarnade. Det kan vara skönt faktiskt. Så man gör det för att förvarna och därmed … Det här är ju saker jag över huvud taget inte har tänkt på innan … Men när konfrontationen eller bråket eller smockan kommer … så … om den ena redan har signalerat att jag har inte har samma status. Jag undrar om man sänder ut att jag har ingen aspiration på att vara flockledare. Om de andra är svart- och gråklädda och står där lite bredbenta.”

Vad jag till slut valde för kläder på oppositionen? Jo, röda byxor och rödprickig tröja.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Fanny Ambjörnsson

    socialantropolog

    Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och studierektor för genusvetenskap vid Stockholms universitet. År 2011 utkom hon med boken Rosa – den farliga färgen , om vad färgen rosa säger oss om värderingar kring genus och sexualitet.

Du kanske också vill läsa

Debatt 20 maj 2024

Senior Faculty vid Karolinska institutet

Ta bort åldersgränsen för när forskare måste gå i pension. Äldre forskare har ofta byggt upp omfattande kompetens och kontaktnät som kan vara av stor betydelse för universiteten. D...

Nyhet 13 maj 2024

Senior Faculty vid Karolinska institutet

Gör det möjligt för fler forskare att ha förenade anställningar. Och förläng tiden som får gå mellan disputation och anställning som biträdande lektor. Regeringens förslag för ökad...

Nyhet 6 maj 2024

Siv Engelmark

Efter att i flera år utvecklat modeller för väderprognoser på SMHI i Norrköping flyttade forskaren Lisa Bengtsson för sju år sedan till myndighetens motsvarighet i Boulder i USA. ...