Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Picklade stamceller och uppblåsta författarlistor

Att följa utvecklingen i stamcellsvärlden senvintern 2014 kändes ungefär som att följa livesändningen av en militärkupp i något större land, skriver Margarita Bartish.

Man insåg att något omvälvande höll på att hända – ny information dök upp varje gång man öppnade webbläsaren – och att vår världsbild aldrig skulle bli densamma igen. Samtidigt gick det inte skaka av sig känslan av déjà vu.

Två publikationer i anrika Nature påstod sig ha hittat nya, irriterande enkla, sätt att tillverka universella stamceller. De gick ut på att behandla helt vanliga celler med, till exempel, svag syra – ungefär som man gör hemma i köket när man är sugen på goda tillbehör till hamburgaren och picklar rödlök eller gurka. Det talades om en ”revolution” inom stamcellsfältet. Vår förståelse av vad en cell är och vad den är kapabel till vändes upp och ner (igen). Det vankades Nobelpris och patent. Varje stamcellsgrupp därute värd sina Cell-publikationer försökte frenetiskt återskapa fyndet. Sedan satte sig någon ner och faktiskt läste artiklarna.

En efter en kom frågorna. Först hövligt ställda. Välvilligt inställda forskare höll med om att visst är det här spännande, men ”frågorna kring relevans för den mänskliga biologin kvarstår och det kan ta tid tills vi förstår den bakomliggande mekanismen”. Någonstans i internets anonyma mörker höjde forskarvärldens motsvarighet till medborgargarden rösten – vänta lite nu, det här stycket låter bekant och används inte samma bild två gånger här? Och varför använder man överhuvudtaget grönt lysande stamcellsmarkörer när man vet att döende celler – oavsett om de är stamceller eller ej – kan lysa grönt?

Kören som sjöng studiernas lov tystnade och det kom aldrig några rapporter om att man lyckats tillämpa metoden på nytt. Spola fram några månader och publikationerna har dragits tillbaka och huvudförfattaren blivit av med sin doktorsgrad. De stora diskussionsämnena i kafferummet är istället de sociala mediernas betydelse när peer review brister och de stora tidskrifternas sensationssökande på bekostnad av rigorös kvalitetskontroll.

Den här historien har fått ett enormt genomslag i forskarvärlden (obviously) men också utanför akademin. The New Yorker har haft ett stort reportage och det finns en bok. Det här inlägget handlar egentligen inte om forskningsfusk eller om stamceller. Min poäng har en väldigt tragisk inramning. Ungefär samtidigt som det inblandade forskningsinstitutet publicerade sin interna utredning, tog en av medförfattarna till studien – frikänd för inblandning i forskningsfusket – sitt liv.

Att stå som medförfattare till en studie innebär ”signifikant intellektuellt eller praktiskt bidrag som främjade studiens utformande och resultat”. Det har vi doktorander fått lära oss på en kurs i forskningsetik. I praktiken är kriterierna ganska godtyckliga och man inser snart att medförfattarskap ses som ett slags intern valuta av många inom den akademiska världen. Det är inte brukligt att fakturera varandra forskare emellan för diverse insatser, så istället växlas det författarskap.

Under mina ganska få yrkesverksamma år har jag sett författarskap erbjudas för alltifrån språkgranskning och att ha tagit hand om någons celler under semestern, till att ens namn tillför tyngd till författarlistan. Oftast är det en win-win-situation och man blir glad att kunna lägga in en extra rad på sitt cv. Men att kunna visa upp sitt namn i tryck för en anslagskommitté innebär inte bara privilegier – med det följer även ett ansvar att kunna försvara studien och alla dess fynd. Det fick vi också lära oss, men den biten brukar glömmas bort lagom tills det bjuds på författarskap i en tidsskrift med tvåsiffrig impaktfaktor.

Dagens forskning förutsätter samarbete över såväl geografiska gränser som vitt skilda kompetensområden. Det är ett uttalat krav att samarbeta – och visa upp de publikationer som samarbetet resulterar i – för att man ska kunna avancera. Det är klart att man kommer att tacka ja oavsett hur stort eller litet ens bidrag till studien är. Och nej, det är inte meningen att man ska behöva ha koll på sin samarbetspartner varje steg på vägen. Ändå tror jag att många tar alldeles för lättvindigt på helhetsansvaret som medförfattare. Så nu vill jag slå ett slag för att man går igenom sin publikationslista och ser hur många studier som man helhjärtat kan försvara – och hur många studier man ens minns huvuddragen från.

Nature: Acid bath offers easy path to stem cells (Engelska) Länk till annan webbplats.

Retraction Watch: Doing the right thing: Harvard researchers retract Cell paper after work contradicts finding (Engelska) Länk till annan webbplats.

The New Yorker: The stress test (Engelska) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Kvinna med tjockt mörkt hör och snedlugg

    Doktorand

    Hon skriver om sin tillvaro som doktorand och sina tankar om forskning som yrke. Margarita Bartish forskar om hur normala celler rekryteras av tumören för att den ska kunna fortsätta växa och spridas.

Du kanske också vill läsa

Krönika 16 september 2024

Fotnotsmarkören ger den vetenskapliga texten auktoritet. Ulrika Carlsson skriver om citatets ockulta makt.

Debatt 2 september 2024

Rachel Irwin, Lunds universitet

Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...

Krönika 28 augusti 2024

Genombrotten och innovationerna blir allt färre inom medicin och naturvetenskap. Johan Frostegård pekar på tre orsaker till den negativa trenden.