Pensionärer i akademin har en mycket viktig uppgift

2018-01-31

Krönika av Thomas Söderqvist, professor emeritus i medicinhistoria vid Köpenhamns universitet, om hur pensionerade forskare bäst bidrar till forskningen och vetenskapens autonomi.

Den demografiska utvecklingen är entydig – liksom andelen äldre i befolkningen som helhet stiger, så stiger också andelen 65-plussare bland akademiker. En femtedel av alla svenska högutbildade är i pensionsåldern.

Politiker och planerare uppfattar nog detta demografiska faktum som ännu en börda för samhällsekonomin och sjukvården. Jag tror omvänt att man ska se det åldrande akademikersegmentet som en outnyttjad resurs för forskningen och universitetskulturen.

I en tidigare krönika uppmanade Lars Broman pensionerade universitetslärare och forskare att fortsätta sin intellektuella verksamhet efter pensioneringen (och gärna förstås vid hans egen institution, Strömstad akademi). Det är ett lovvärt initiativ, särskilt för dem som inte vill (eller får lov att) ha ett emerituskontrakt med sin tidigare institution.

Men att upprätta institutionella plattformar för den åldrande akademin är en sak. Innehållet i verksamheten är intressantare. Pensionerade forskare har fullständig forskningsfrihet och det vore förmätet att försöka påverka deras val av sysslor. Men det hindrar mig inte från att redogöra för mina egna personliga överväganden.

Institutionernas kollektiva minne är kort, medvetandet om universitetens och kunskapssamhällets utveckling är obefintlig.

Själv har jag valt att inte fortsätta att bidra till forskningsfronten inom mitt eget specialområde. Inte för att jag tycker det är ointressant på något sätt, men för att de yngre generationerna sannolikt gör det bättre. Det finns i och för sig äldre forskare som hänger med och publicerar bra forskning ända upp i 80-90-årsåldern. Men generellt sett är det de som befinner sig i början och mitten av karriären som bidrar mest och bäst till forskningen. De drivs av förnyelsebehov, läser snabbt in sig på nya teoretiska perspektiv, initierar nya projekt, rekryterar doktorander, är hungriga efter att publicera och stå på scenen. Där ligger vi pensionärer klart i lä.

Men jag tror ändå det finns något unikt som just pensionärerna kan. Nyligen stötte jag på den italienske rättsfilosofen och statsvetaren Norberto Bobbios lilla essä ”De senectute” (i engelsk översättning, ”Old age”, 2001), skriven när han var 85 år gammal. Den kan läsas som en nutidsversion av Ciceros klassiska skrift med samma titel, men Bobbio lägger mer vikt på minnet och på det faktum att minnena om det förgångna får allt större betydelse ju äldre man blir:

”The world of old people, all old people, is to a greater or lesser extent the world of memory … The past is the dimension in which the old live”.

Till skillnad från forskare i karriären som lever i nutiden med sikte på framtiden, befinner sig de åldrande akademikerna generellt sett alltså i minnenas livsvärld. Och detta faktum är inte något man ska förtränga, beklaga eller försöka undgå, utan tvärtom bejaka.

Vi lever nämligen i en historielös tid. Institutionernas kollektiva minne är kort, medvetandet om universitetens och kunskapssamhällets utveckling är obefintligt; till och med de egna forskningsdisciplinernas historia ligger ofta i mörker. De fåtaliga professionella idé- och vetenskapshistorikerna hinner bara kartlägga bråkdelar av denna kunskapsutveckling. Här kan den åldrande akademikerkåren ge väsentliga bidrag.

De åldrande forskarna är till exempel en ovärderlig källa till information om motiv och händelseförlopp som inte går att läsa sig till i publikationer eller arkiv. Våra personliga, anekdotiska och emotionellt färgade versioner av skeendena är ett viktigt komplement till de objektiva källorna; de ingjuter liv i bilden av vetenskapens dåtid och förvandlar den vetenskapliga kulturen till högst levande kulturhistoria. Och vill man inte vara för personlig kan man skriva Wikipedia-artiklar – det saknas minst ett par tusen sådana om svenska forskare.

Det jag pläderar för är alltså en historisk och självbiografisk emeritusforskarrörelse.

En närliggande form för seniorverksamhet är biografier och självbiografier. Minnesord över avlidna kolleger behöver inte begränsas till kortfattade lovord utan kan utvecklas till minibiografier och historiska essäer – gärna på egna hemsidor och bloggar. Och man behöver inte vara Nobelpristagare för att skriva sin självbiografi; tvärtom kan de mindre kända forskarnas livshistorier ofta vara mer intressanta att läsa eftersom de har bättre känsla för vetenskapens vardag. Jag har själv börjat skriva mina memoarer – det är det roligaste och mest personlighetsutvecklande jag gjort i hela mitt liv.

Min egen tidigare erfarenhet som samtidshistoriker är att när de pensionerade forskarna väl går igång med att tala och skriva om sina minnen, så sprider den historiska medvetenheten sig till de yngre forskarna i karriären. Resultatet blir en (åtminstone tillfällig) ämneshistorisk gemenskap på tvärs över generationerna. Inte så att man nödvändigtvis blir eniga om historien, däremot om att det är viktigt att få ett historiskt perspektiv på sina ämnens utveckling och på universitetens.

Det jag pläderar för är alltså en historisk och självbiografisk emeritusforskarrörelse. Genom att aktivt bejaka att vi lever i dåtiden skulle den åldrande akademin således kunna uppväga det politiska och administrativa forskningssystemets instrumentella historielöshet – och därigenom stärka forskningens autonomi.

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Sara Eriksén

    Vilket intelligent, livsbejakande och utmanande inlägg för en nybliven professor em. att läsa... framtiden är ljus!

    2018.02.01

  • Wille Östberg

    Stimulerande artikel! Bland de ämnesområden som lämpar sig för seniora forskare kan jag lägga till ytterligare ett: värdet i att sitta på gamla primärdata. Statistik i Afrika har ju sina brister (se t.ex. Jervens redan klassiska "Poor numbers", Cambridge 2013) och den som råkar ha gamla fältundersökningar med en del decennier på nacken har utgångspunkten för uppföljningsstudier. Det har dragit in mig i tre projekt jag inte själv initierat (två i Kenya och ett i Tanzania) och som varit hur spännande som helst. Jag har råkat ha primärmaterial som andra behövt - och med ens har jag ingått i nya kul sammanhang. Och inte har jag behövt klämma in de nya projekten bland undervisning, möten osv. utan varit fri att satsa på det här. Vow!

    2018.02.01

  • Elisabet Borg

    Heja! Jag är själv forskare och dotter till en emeritus! Jag har många gånger tänkt att universiteten borde tillslå medel för alla prof. em. (som vill) att få anekdotiskt föreläsa om sin ”forskargärning”, 15-20 min, och som filmas - något i stil med ”TED” talks. Vilken samlad skatt det skulle utgöra!

    2018.02.01

  • elizabeth martinell barfoed

    Inspirerande - ser fram emot pensionen :-)

    2018.02.01

  • Thomas Söderqvist

    Tack för vänliga, uppmuntrande och idérika kommentarer från Elizabet, Elisabet, Wille och Sara. Det ger mig blod på tanden att fortsätta kampanjen.
    Thomas

    2018.02.02

  • Outi Hovatta

    Jättebra och stimulerande artikel. Jag borde kanske börja och skriva memoarer, Det finns eventuellt saker som kan främja nästa generation.

    2018.02.08

  • Jan Herman Göthlin

    Utmärkt krönika. Seniorer har stor erfarenhet och inga maktrevir. Seniorakademien vid Göteborgs universitet är en ideell sammanslutning av pensionerade professorer och andra disputerade forskare och lärare bildad 2004 för att vara en mötesplats för akademiska seniorer och främja deras ämnesöverskridande intressen och behov av kollegial samvaro.
    Akademins syfte: A. arrangera regelbundna sammankomster med föredrag, lärda samtal, information och debatt om universitetets fortsatta utveckling samt tillbakablickar på dess historia. B. vara en kunskapsresurs för såväl de studerande vid universitetet som för en intresserad allmänhet och medverka i olika föreläsningsverksamheter, C. erbjuda mentorskap åt studerande vid universitetet, både på grund- och doktorandnivå, C. verka för att värdefull dokumentation om universitetets verksamhet inte går förlorad, att etablera ett vetenskapshistoriskt filmarkiv, som innehåller videodokumentationer av forskares livsgärningar och mångåriga erfarenheter inom olika ämnesområden, samt att tydliggöra de aktiviteter som emeriti ägnat sig åt efter pensioneringen.
    Som ett led i att dokumentera universitetets verksamhet har Seniorakademien etablerat ett vetenskapshistorisk filmarkiv där vetenskapens seniorer samtalar om sin forskning och sina mångåriga erfarenheter inom olika ämnesområden.
    Genom skriftserien ”Personliga tillbakablickar över ämnesområden vid Göteborgs universitet” vill Seniorakademien ytterligare bidra till att vårda minnet av universitets verksamhet. Serien omfattar fem volymer. Varje volym innehåller tio ämneshistoriker, skrivna av emeriti, vilka själva bidragit till sina ämnens utveckling.

    2018.02.19

  • Thomas Söderqvist

    Tack till Outi Hovatta för uppmuntrande kommentar och tack till Jan Herman Göthlin för upplysningar om Seniorakademins verksamhet. Den kände jag inte till, dess verksamhet ska jag sätta mig bättre in i. Och som sagt, seniorer har inga maktrevir. Det är en mycket väsentlig aspekt.

    2018.02.22