Pandemin avslöjar medicinens makt

2020-08-24

Krönika av Ylva Söderfeldt, föreståndare för Centrum för medicinsk humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet, om medicinens allt större inflytande över samhälle och kultur.

De senaste månaderna har spridningen av coronaviruset förändrat allt, från människors vardag till världspolitiken. Något liknande har inga andra före oss upplevt. Visserligen har det historiskt funnits farsoter som i grunden förändrat – eller till och med utplånat – hela samhällen. Men att ett virus blir den främsta politiska angelägenheten världen över, och att alla samhällets funktioner anpassas efter en medicinsk logik, är en fullkomligt ny situation.

…att ett virus blir den främsta politiska angelägenheten världen över, och att alla samhällets funktioner anpassas efter en medicinsk logik, är en fullkomligt ny situation.

Den här utvecklingen kan inte enbart förstås som en effekt av viruset i sig, utan måste ses mot bakgrund av medicinens position i samhället. Sedan 1800-talet har medicinskt präglade tankesätt allt mer kommit att påverka och styra allt större delar av vårt samhälle och kultur, långt in i vår intima sfär. Svaret på de stora frågorna, som varför människor är skapta på ett visst sätt eller varför vi beter oss som vi gör, är i vår kultur gärna medicinskt. Även de små, vardagliga frågorna, om vad vi bör äta, hur man ska förhålla sig till kroppen, förstår vi också i hög utsträckning som medicinska frågor.

Därför uppfattas ”medicinska skäl” som en godtagbar grund för många handlingar, restriktioner, förbud och påbud som vi inte skulle vara beredda att gå med på, eller i alla fall skulle uppfatta som betydligt mer kontroversiella i andra sammanhang. Så sent som i januari i år rasade ännu debatten i Sverige om huruvida det är acceptabelt att vägra skaka hand. Några få månader senare är handskakningen utrotad från svenskarnas sociala repertoar, och de flesta av våra europeiska grannar inte bara accepterar utan kräver att medborgarna ska dölja sina ansikten bakom masker.

Samma handlingar, som av breda grupper ansågs fullkomligt oacceptabla när andra motiv låg bakom, betraktas alltså som självklart riktiga och nödvändiga när de istället motiveras av ”medicinska skäl”. Det här vittnar om vilken genomslagskraft som medicinska tänkesätt haft. Inflytandet ger medicinen som kunskapskultur och system en stor makt.

Samma handlingar, som av breda grupper ansågs fullkomligt oacceptabla när andra motiv låg bakom, betraktas alltså som självklart riktiga och nödvändiga när de istället motiveras av ”medicinska skäl”.

Men parallellt ser vi också nu en påfallande medicinsk maktlöshet. Som så många andra av modernitetens bärande idéer, har medicinen kopplats till en framstegs- och utvecklingstro, vilken varit avgörande för dess maktposition. Detta har att göra med konkreta landvinningar såsom narkos, antibiotika och vaccin. Tillsammans med senare innovationer som organtransplantation, cancerbehandlingar och genteknik har detta skapat förhoppningar om att medicinen ska göra det möjligt att styra livet på helt nya sätt.

I det läge vi befinner oss i nu ser vi därför till medicinen för lösningar, eftersom vi har en stark tilltro till dess förmåga att kontrollera liv, hälsa och död. Men just nu har den få svar att ge. Med otillräckliga data har epidemiologiska modeller malt på tomgång, och i vården har de stora utmaningarna ofta gällt grundläggande resurser som skyddsutrustning och sängar snarare än high-tech.

Trots det talas det med tillförsikt om det kommande vaccinet, både bland gemene man och bland politiska ledare. Tilltron till medicinen finns uppenbarligen ännu kvar, övertygelsen om att det är en fråga om när, inte om, den levererar frälsning. Ett tydligare exempel på medicinen som en sekulär religion får vi leta efter.

5

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Luis de Miranda

    A thought-provoking article, especially the ideas of the hegemony of “medical reasons” and of medicine as “secular religion” which reminded me, by association of ideas, of Slöterdijk’s book You Must change Your Life which is a take on Foucault’s technologies of the self. The reflexion I take from the present article is that the dominant paradigm of medicine as secular religion is We Must Save Your Life. In other words, care might be taken away from people until they die.

    This resonates with another book, The Hermeneutics of Medicine and the Phenomenology of Health by Fredrik Svenaeus. One thing I found interesting in this book in relation with the Covid situation, is, since Svenaeus relates health with homelikeness (in Heideggerian fashion), I wonder what this notion of health becomes when people are confined in their homes, whether they are considered ill or not.

    Söderfeldt article resonates this quote of Heidegger by Svenaeus (p. 159-160): “Even ‘taking care’ of feeding and clothing, the nursing of the sick body is concern…. With regard to its positive modes, concern has two extreme possibilities. It can, so to speak, take the other’s ‘care’ away from him and put itself in his place of taking care, it can leap in for him… In contrast to this, there is the possibility of a concern which does not so much leap in for the other as leap ahead of him in his existential possibility to be. Not in order to take ‘care’ away from him, but in the first place to give it back to him as such.” [Heidegger, Sein und Zeit.]

    How can medicine, instead of taking care, co-create care as agency?

    2020.11.14

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter