På bildavstånd från Stockholm?

Jag tror att rätt många av oss som dagligdags rör oss i de akademiska rummen på något av universiteten i norr delar en hobby. Åtminstone vet jag att några av oss gör det. Det är ingen särskilt tidskrävande hobby, men den fordrar ett sinne för platsburen humor och självironi. Lite snofsigare kan vi kanske kalla det vi gör för Geopolitisk arkivering.

I klartext: det handlar om alla rubriceringar och mer eller mindre fördomsdrivna omskrivningar för Norrland som en förmodad periferi, ett Utanför och Bortom – inte bara i den akademiska världen, men också där. Jag och kära maken, tillika professorskollegan, har med åren fått ihop en diger klippsamling. Bland paradnumren märks rubriker som "tysk turist försvunnen i Norrland" och "Norrland byggs om till vindkraftspark".

Min personliga favorit är tidningen ETC:s efterlysning av intervjupersoner för sitt jubileumsnummer 2006 (jodå, Geopolitiska arkivet har historiskt siktdjup!), där man tillade: "eftersom vi gärna vill fotografera dig till tidningen så måste du bo på bildavstånd från Stockholm". Jag kommer ihåg att jag då övervägde att kontakta redaktionen för att fråga hur pass många kilometer utanför tullarna man kunde vara bosatt för att fortfarande befinna sig inom "bildavstånd från Stockholm".

Bland paradnumren märks rubriker som "tysk turist försvunnen i Norrland" och "Norrland byggs om till vindkraftspark"

Det gjorde jag nu inte. Formuleringen var tydlig nog, i sin självklarliggjorda stockholmscentrism. Och oslagbart rolig för oss som samlar på exempel. Vi känner alla igen det: med få undantag är de forskare eller författare som verkar ha klippkort till featureartiklar och tv-studior, för att bidra med sin expertis, bosatta inom "bildavståndet". Utan att det kommenteras, förstås. På så vis verkar den urbana normen utan att synas. Som de flesta normerande maktstrukturer.

Staden, i synnerhet huvudstaden, blir den neutraliserade utgångspunkten. Platsen som inte är en plats, i kontrast till exempelvis landsbygden, provinsen – och, paradoxalt nog, hela Norrland. I grund och botten handlar det om vem som har tolkningsföreträdet för vad som är centrum och vad som är periferi, i vår nationella självförståelse liksom i våra vetenskapliga synfält.

Geografiskt vaneseende är bara en variant av optisk villa. Därför faller den egentligen högintressanta frågan om relationen mellan plats och tänkande oftast in i en död vinkel.

I grund och botten handlar det om vem som har tolkningsföreträdet för vad som är centrum och vad som är periferi.

Den fördunklas ytterligare av förgivettagna akademiska statusordningar och inbördes hierarkier, mellan universitet och forskningsområden. Som att universitet med anor från medeltiden närmast per automatik förlänas en större lärdomstyngd än de yngre. Eller att forskningsanslag till humaniora sällan prioriteras i nivå med andra vetenskaplia fält.

Men visst finns också de kritiska rösterna, de som ställer frågorna från andra platser – och utgångspunkter, bortom den urbana normen. Redan på 1970-talet ifrågasatte Raymond Williams skiljelinjen mellan storstaden som framåtskridandets och kunskapens högborg och landsbygden som präglad av bristande bildning och orörd natur. Så tidigt som på medeltiden sprang skönlitteraturens berättelser förbi en sådan förenklad världsbild, menade han.

Närmare vår samtid ger Raewyn Connell och bell hooks andra exempel på hur den urbana normen kan ifrågasättas. Connell varnade för de exkluderande kunskapsparadigm som utgår från de högst rankade universiteten, under "kosmopolitiseringens" förskönande täckmantel.

... ett gathörn i folkmyllret på Manhattan i New York City alstrar andra frågor än utsikten från en veranda, mot en byaväg.

hooks å sin sida hävdade att varje intellektuell, författare eller akademiker, som försummar att sätta sina tankevägar och ämnesval i relation till de platser där tänkandet och skrivandet försiggår, riskerar att ställa sig i kulturell hemlöshet.

Att ett gathörn i folkmyllret på Manhattan i New York City alstrar andra frågor än utsikten från en veranda, mot en byaväg, såg hooks som en självklarhet.

Att Williams var walesare, Connell australiensare och hooks uppvuxen i en småstad i Kentucky i den amerikanska södern är inte en slump. De förfogade alla över en dubbeloptik – och tog den i kritiskt geopolitiskt bruk.

Själv är jag uppväxt i en västerbottnisk inlandsby, och vet att avstånd alltid är relativa. På byns stationshus var den officiella mätpunkten "909 kilometer från Stockholm, 392 meter över havet". Långt bortom bildavstånd, men inom räckhåll för den mänskliga utmaningen.

Själv är jag uppväxt i en västerbottnisk inlandsby, och vet att avstånd alltid är relativa.

Frågan är dock notoriskt svårfångad. Ibland har jag tänkt att det fanns en öppning för en djupare reflexion under coronatiden, när vår temporära isolering slog in en kil i synfältet, som relativiserade platsens betydelse för vilka som befann sig i centrum eller i föreställda periferier Storstadstrafik eller granskogsglänta utanför campusbyggnaderna blev plötsligt egalt. Nu satt vi alla i våra små zoom-rutor, i samma virtuella rum, och statusordningarna eroderades – åtminstone illusoriskt. "Bildavståndet" dunstade bort.

Pandemiåren är i övrigt inte mycket att längta tillbaka till. Men i den där lilla öppningen, glipan i vanetänkandet, tror jag att det fanns en början på något. Ett ögonblick av eftertanke; en kompass för återställande av förhållandet mellan avstånd och närhet.