Över och ut från masterland

Ser fram emot ytterligare en halva i museets regi, med arbetskamrater, lunchrumssamkväm, kontorsplats och arbetsuppgifter förankrade i ett reellt projekt. Mer om det i mitt tidigare inlägg Rapport från verkligheten.

Hemmaplugg i all ära, men det är väldigt mysigt att vara en del av ett arbetslag med skalmanska matrutiner (fika, lunch, fika), att ta del av andras sakkunskapsområden och dryfta flintaflisfynd, stockbåtsproblematik och Bohusstickning. Hemmavid blir jag gärna fast vid frukostbordet med dator, böcker och överstrykningspennor. Ostörd går jag in i min bubbla, tills jag framåt 15-snåret darrig kommer på att jag glömt att äta. Så; heja bortakontor!

Den som följt mig här har blivit guidad genom en inledande kortkurs i kulturvård, där jag kärnfullt och exemplifierande förklarar mitt ämne. Förhoppningsvis lyckades jag även få någon på nålbindningskroken också, genom att länka till ett hantverkligt görande i rörlig bild. Sedan var jag ju en vända i Kappadokien också, och hade en nära-krapp-upplevelse i Avanos.

Snart är det vår, och jag har redan sett ut en plats i trädgården som är dedikerad en egen krappbuske. Alldeles bredvid vejden. Har hört att krappen är en riktig vilde, som skjuter rotskott och brer ut sig. Har med andra ord en empirisk studie i rött framför mig. Vidare har jag ätit mig igenom ett inlägg, och hyllat en viss familj Spanns blaskiga kålsoppa. För att inte förglömma berättelsen om Barbro Lindgrens kaffeburk i inlägget på temat föremålsvurm, och vikten av att varva datorns tangenter med pianots. Allt blir ju så mycket lättare om musiken får ta plats.

Ett syfte med att skriva för Curie var att i ett för mig nytt forum reflektera över begreppet Kulturvård. Men även att skriva personligt och fritt, vilket är motsatsen till den text jag producerar som student. Det har varit lärorikt, utmanande och lustfyllt på samma gång.

Jag vill härmed avrunda mitt sista inlägg med det inledande stycket i Vilhelm Mobergs Berättelser ur min levnad. Ett kapitel jag tycker om då det förmedlar en känsla av liv, begynnelse och strävan. Men också för att det påminner mig om ett av mina hantverkliga sidoprojekt. Ett projekt där jag intresserar mig för svedjeråghalmen som material och hantverket som metod. Där jag arbetar med ett specifikt föremåls hela livscykel. För det är så jag fungerar som kulturvårdare, att genom ett samlat grepp om helheten uppnå en förståelse för detaljerna. Varde vår!

”Sädesstrået stiger upp ur den svarta jorden, tränger igenom tät mylla, gräver sig uppåt, mot dagern där ovanför. En gräsdaggig vårmorgon lyser det rött i jordkanten, när det möter soluppgången. Ett strå sticker upp som en syludd. Sädens första stadium ovan jord begynner: broddens stadium” (Moberg 1968:11).

Läs också i Curie: Rapport från verkligheten