Om att komma från ett land långt bortom spetsklasser

Sverige är ett avlångt land där många människor växer upp på landsbygden, i så kallade ”hålor”. Det gjorde även jag, på en oerhört naturskön plats i norra Jämtland, långt bortom allfarvägarna. För de som bor i dessa hålor finns helt andra hinder i livet än att komma in på rätt innerstadsskola.

Det kan handla om att pendla mellan gymnasiet och hemmet, låt säga 8×2 mil per dag på vägar med tjällossning. Eller att flytta hemifrån innan man fyllt 16 för att överhuvudtaget kunna gå på gymnasiet. I dessa hålor saknas oftast förebilder vad gäller högre utbildning, helt enkelt därför att de som blev högutbildade aldrig flyttade tillbaka.

Jag hade naturligtvis inre drivkrafter att upptäcka världen och mina föräldrars tro på att allt är möjligt stärkte mig. Men utan de lärare som ställde krav på att vi från min ”håla” skulle kunna klara oss var som helst i världen, så hade jag aldrig tagit mig dit där jag befinner mig idag.

Lärare som Tage, Lillemor, Gösta och Lasse brydde sig inte om att det fanns barn som kom från hem som inte hade böcker, eller från hem där barnen fick gå upp kl. 5 för att mjölka korna innan de tog skolskjutsen fem mil till skolan. Nä, lärarna ställde krav, höga krav, och vi levererade efter bästa förmåga, trots att vi bodde i en håla.

På gymnasiet hade jag en disputerad biologilärare som av kärlek till pedagogiken, och kanske en kvinna, befann sig på landsbygden. Han ställde inte lägre krav på oss än vad som ställts på honom under forskarutbildningen på universitetet. Det var lärorikt och gav oss fantastiska förutsättningar för högre studier.

Det klagas på den svenska skolan, men jag misstänker att de lärarhjältar jag stött på under min uppväxt fortfarande finns kvar och fortsätter att på bästa sätt förbereda elever för högre utbildning och forskning. Dessa lärarhjältar måste uppmärksammas, stöttas och premieras! De är grundbulten i det svenska skolsystemet.

Spetsklassatsningar är säkert utmärkta, men de största framtida talangerna kanske bor i djupaste Dalarna, Värmland eller Norrbotten?

Att ställa samma höga krav på elever i hela landet och att uppmuntra de kompetenta lärare som verkar på landsbygden lite extra tror jag är receptet för en fortsatt framgångsrik svensk forskning och utbildning. Att satsa på bredden behöver inte betyda att man går miste om spetsen. Tvärtom!