Odödliga ambassadörer för paleontologi och rockmusik

2019-06-17

Krönika av Mats E. Eriksson, professor i geologi vid Lunds universitet, om kärleken till paleontologi och rockmusik och om hur dessa företeelser kan berika varandra.

Upptryckt mot kravallstaketet, precis nedanför gitarristen Kerry King hade jag en av mina bästa konsertupplevelser någonsin när thrash metal-veteranerna Slayer spelade på Roskildefestivalen i Danmark för en herrans massa år sedan.

Vem hade då kunna ana att jag flera år senare själv skulle stå på scen på Sveriges främsta rockfestival samtidigt som Slayer var en av huvudakterna? Inte jag i alla fall! Hade någon berättat det för mig där och då så hade jag inte trott på dem (även om jag säkert hade önskat att det var sant). Om jag sedan hade fått veta att det var i egenskap av professor i paleontologi och att anledningen till min närvaro var för att lansera min senaste bok – Another Primordial Day – the paleo metal diaries – och vår udda vandringsutställning ”Rock Fossils”, ja då hade jag verkligen trott att någon drog mig rejält vid näsan.

Men nu undrar du kanske hur allt detta egentligen hänger ihop och varför en medelålders akademiker var programpunkt på Sweden Rock Festival 2019?

Men nu undrar du kanske hur allt detta egentligen hänger ihop och varför en medelålders akademiker var programpunkt på Sweden Rock Festival 2019? För att besvara den frågan så måste jag ta med dig på en resa i tiden.

När jag var en liten pojke så älskade jag skalbaggar och musik, eller ”beetles och The Beatles”. Åren gick och jag vurmar fortfarande för småkryp – även om de nu är sedan länge utdöda och förstenade – och ett vidare spektrum av konst och musik. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att jag inte har utvecklats särskilt mycket. Men varför inte vända det till något helt och hållet positivt? Jag befinner mig nu i ett skede i livet där jag faktiskt har möjligheten att kombinera mina livslånga kärleksrelationer till naturen och till olika konstyttringar i allmänhet och till fossil och hårdrock i synnerhet.

Även om denna oortodoxa koppling mellan paleontologi och rockmusik vid första anblick kan tyckas långsökt, så har det visat sig vara ett perfekt, livskraftigt och underhållande äktenskap! Båda disciplinerna karaktäriseras av en brinnande passion för den subliminala komplexiteten av vår existens, och såväl den musikaliska konstformen som naturvetenskapen har en drivkraft att spränga gränser.

Även om denna oortodoxa koppling mellan paleontologi och rockmusik vid första anblick kan tyckas långsökt, så har det visat sig vara ett perfekt, livskraftigt och underhållande äktenskap!

När forskare upptäcker fossil som varit okända för vetenskapen får de också möjlighet att formellt namnge dem. Medan många väljer namn som speglar organismernas utseende eller fyndort, så finns det forskare som passar på att döpa dem efter sina favoritmusiker. Jag råkar tillhöra den senare kategorin, med den enda ledstjärnan att roa mig själv en smula och samtidigt hylla några musiker som haft en stor och positiv inverkan på mitt liv.

Det ena ledde till det andra och tillsammans med två konstnärer och två forskare från Danmark och Tyskland driver jag nu den mycket framgångsrika vandringsutställningen “Rock Fossils”, som varit på turné runt om i Europa sedan 2013. Utställningen utforskar den mer underhållande sidan av naturvetenskapen genom att fokusera på en mängd bisarra och sedan länge utdöda organismer som alla är namngivna efter världskända rockstjärnor.

Genom fantastiska skulpturer, tillverkade av de konstnärliga själarna vid 10 Tons i Köpenhamn, badar dessa utdöda organismer nu i strålkastarljuset. Utställningen låter betraktaren stirra in i de dödas ögon samtidigt som den beskriver historien kring fossilen, rockstjärnorna och forskarna som ligger bakom upptäckterna, samt berättar anekdoter kring hur namnen kom till.

Här kan man beskåda livslika skulpturer av fossila havslevande maskar som namngivits efter King Diamond och Lemmy Kilmister, hänföras av och till och med ”rida på” en gigantisk trilobit täckt av läder som är döpt efter Sid Vicious från the Sex Pistols. Man kan också inspireras av den utdöda fågeln Qiliania graffini, som fått sitt namn efter Greg Graffin (frontfigur i bandet Bad Religion och som passande nog även råkar ha en doktorsexamen och undervisar i evolutionsbiologi), för att bara nämna några exempel.

Detta må vara kuriositeter i den akademiska periferin men det är definitivt ett nytt sätt att nå ut med naturvetenskap i allmänhet och paleontologi i synnerhet! De unika ”rockfossilen” är, tillsammans med den musik som inspirerade deras vetenskapliga upptäckt, bokstavligt talat odödliga ambassadörer för gränsöverskridande mångfald och en djup passion.

NEW BOOK: Another Primordial Day

SWEDISH BOOK: Hårdrocksfossil

ROCK FOSSILS EXHIBITION 

RESEARCH GATE PROFILE