Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Obefintlig konkurrens

Jag har gått och funderat en del på anbudsförfarandet vid konserveringsuppdrag, skriver Vivian Smits.

Lagen om offentlig upphandling avser ju att stärka konkurrenskraften inom olika sektorer. Den ska gynna ”etablering av nya företag och utveckling av innovativa produkter”. Eftersom fler och fler museer väljer att lägga konservering utanför de löpande verksamheterna i förvaltningen har konserveringstjänster blivit uppdragsbaserade. Det vill säga, när det handlar om aktiv konservering av tidigare okonserverade föremål, eller föremål i behov av omkonservering. Denna utveckling har stora likheter med uppdragsarkeologin där allt fler museer väljer att bedriva arkeologisk verksamhet som en uppdragsfinansierad tjänst.

Det finns tre, möjligen fyra, aktörer på den svenska marknaden som har kapaciteten att ta sig an större uppdrag som brukar läggas ut på anbud. Dessa aktörer är väletablerade sedan många år och jämnt spridda över landet. De finns i Göteborg, Stockholm, Kiruna och Kalmar. Geografiskt sett är de därmed knappast konkurrenter. Det är klart att uppdragsvolymen i nord, väst, öst och syd skiljer sig åt på grund av uppdragsarkeologins förutsättningar, vilket innebär att det grävs mer i storstadsregionerna. Smärre skillnader i tjänsteutbud bland aktörerna jämnar dock ut denna skillnad. I övrigt har de anställda på dessa företag för det mesta samma utbildningsbakgrund och likande kompetens.

Under de senaste åren har åtminstone två nya enmansföretag startats inom arkeologisk konservering. Även om någon av de mindre aktörerna nu skulle få för sig att ge sig i kast med dessa större anbud finns det flera oöverkomliga hinder för att detta ska kunna gå i lås.

Det första hindret är att det helt enkelt inte finns någon personal att hyra in med kort varsel och för en kortare tid. Årligen blir tio till tolv konservatorer inom olika specialiseringar klara med sin utbildning. Intresset för konservering av konst, främst måleri, är traditionellt störst. Trots att jobbutbudet inom specialiseringen generellt är lågt eftersom marknaden är överetablerad. Följden blir att många av dessa studenter aldrig kommer ut på arbetsmarknaden och istället tvingas till att vidareutbilda sig inom andra yrkesområden. Antalet studenter som utbildar sig inom arkeologisk konservering är däremot mycket litet. De senaste tio åren har endast en handfull kommit ut från universitetet och flera av dessa har valt att etablera sig i Norge och Danmark.

Det andra hindret är att det krävs både utrymme och apparatur för att kunna ta sig an större uppdrag. Utan garanti för ett någorlunda stadigt flöde av uppdrag och intäkter är det inte är lönsamt för mindre aktörer att göra dessa stora investeringar. På upphandlingsmyndighetens hemsida kan man läsa hur mikro- (0-9 anställda) och småföretag (10-49 anställda) ofta missgynnas i upphandlingar. Olika sektorer har olika förutsättningar och samtliga konservatorateljéer i Sverige är att betrakta som antingen mikro- eller småföretag. Men det står helt klart att de allra minsta ateljéerna slås ut i anbudsförfarandet.

Utöver denna, i princip obefintliga konkurrenssituation, finns det en ännu viktigare sak som inte fungerar med anbudssystemet för konservering. Med det nuvarande systemet tas nämligen ingen hänsyn till föremålens tillstånd. Det är priset som avgör vem av de tre eller fyra stora som vinner jobbet. Att känsliga, instabila föremål inte gynnas av att flyttas, mellanförvaras och sedan transporteras hundratals kilometer fram och tillbaka för att genomgå en konserveringsbehandling hos den som erbjöd det billigaste priset, har hittills inte bedömts som en viktig faktor. Visst kan man packa föremålen så att risken för skador minimeras, men kostnaderna för detta hamnar hos arkeologen. Detta innebär att man får dra in på andra områden igen. Så frågan är om ett lågt pris som erbjuds från en plats långt bort verkligen är det billigaste…

Upphandling av konserveringstjänster har hittills alltså inte stärkt konkurrenssituationen, snarare tvärtom. De stora företagen har behållit sina ”monopol” och de mindre hindras att, på grund av olika grundförutsättningar, bli konkurrenskraftiga. Nya innovativa produkter eller arbetsformer har hittills uteblivit (var är de uppdragsarkeologiska företagen med egen konserveringsavdelning?) och det lägsta priset riskerar att erbjudas på bekostnad av antingen föremålen eller andra områden. Jag tror att anbudsförfarandet för konserveringstjänster behöver ses över eftersom den avsedda effekten uppenbarligen inte uppnåtts. Jag tror också att vi behöver fler arkeologiska konservatorer om nu branschen ska få lov att växa. Vad tror ni, alla konservatorer och aspiranter där ute?

Mer om skribenten

  • Porträttbild Vivan Smiths

    Doktorand

    Hon skriver om livet som doktorand och den själsliga resa som forskningsstudierna innebär. Vivian Smits är doktorand vid forskarskolan för svensk uppdragsarkeologi.

Relaterat innehåll

Debatt 3 oktober 2023

Lena Svendsen, IKEM

Innovations- och kemiindustrin står inför en av vår tids största utmaningar: klimathotet. Samtidigt drar regeringen undan mattan för svensk innovation och forskning genom kraftiga ...

Nyhet 27 september 2023

Marie Granmar

Det finns skillnader mellan industri och akademi, men likheterna blir allt fler, tycker Mattias Thuvander, som gått från akademin till industrin och tillbaka igen. Men det är inget...

Debatt 13 juni 2023

Nils Hannerz, Ikem

Ikem – Innovations- och kemiindustrierna i Sverige – kräver att regeringen återställer anslagen till naturvetenskapliga och tekniska högskoleutbildningar. Industrins gröna omställn...