Nya sätt att skapa kunskap

Inte sällan får man som designforskare höra från andra ämnesområden, apropå arbete med uppbyggnad av forskning och forskarutbildning, att nu äntligen ska det väl kunna bli lite ordning också på våra utbildningar när vi gör dem mer vetenskapliga.

Som förhoppningsvis framgått är jag av direkt motsatt uppfattning om vad vi håller på med. Designforskning handlar inte om att göra konst till vetenskap. Det handlar snarare om att möta ett växande kunskapsbehov genom att försöka utveckla en ny form av kunskapsproduktion.

Om så är fallet vore det inte första gången vi letar nya sätt att skapa kunskap. Vår kunskapstradition har sitt ursprung i den systematiska nyfikenhet som uppkom i antiken och som vi kallar filosofi. Idag är filosofi bara ett av många kunskapsfält, och förmodligen inte ens att betrakta som vetenskap i mer strikt mening. Sedan dess har vi utvecklat en omfattande repertoar av förhållningssätt som alla är att betrakta som systematiska former av kunskapsproduktion, och där deras särart på ett eller annat sätt svarar mot olika utmaningar vi stått inför. Om det så handlat om att förutsäga fysiska fenomen, förstå vad som orsakar en sjukdom och vad som botar den, eller vad det innebär att läsa och tolka en text från ett sammanhang bortom ens egen erfarenhetshorisont.

Men det har hänt något det senaste århundradet som vi faktiskt har stora problem att hantera: vi börjar på allvar inse att världen inte alls är oss given. Vi skapar den. Inte ens företeelser som klimat faller längre utanför vad vi gemensamt, i någon mening, faktiskt skapar genom vårt sätt att leva.

Den här insikten om effekter av människors handlingar, allt vi utformar, tillverkar och använder, är så genomgripande att det är svårt att tro att den inte kommer att driva fram nya kunskapsformer. Former som kan möta de utmaningar och den typ av komplexitet vi idag har så svårt att hantera. Kunskap som inte söker det abstrakt allmängiltiga, utan som istället utgår från mångfald och vad som krävs för att göra skillnad. Kunskap som inte utgår från att komplexa frågor måste separeras i allt enklare delar för att kunna lösas men där vi verkar tappa kontakten med helheten, utan som istället utgår från att skapandet av en sammanhängande och meningsfull helhet är den centrala frågan. Kunskap som inte handlar om det vi kan ta för givet, utan om hur vi skapar det vi önskar skulle kunna finnas istället.

Det är de här dragen jag försökt beskriva i tidigare inlägg. Design som vi idag förstår och praktiserar det är inte nödvändigtvis lösningen på våra stora utmaningar. Men det finns ett frö här till något som kan komma att göra skillnad för våra framtida förutsättningar. Så låt oss kultivera och nära det, snarare än begränsa det och göra det till något som vi redan får av andra ämnen. Det handlar inte om vad vi redan har, utan om vad de som kommer efter oss kommer att kunna få.