Nöj dig inte med intervjuer

2015-08-20

Krönika av David Wästerfors, docent i sociologi vid Lunds universitet, om risken med att förlita sig helt på intervjuer.

På oräkneliga konferenser om kvalitativ forskning dyker han upp och ondgör sig. Intervjun har fått samma ställning inom samhällsvetenskaplig forskning som inom journalistik! David Silverman, som är professor emeritus vid Goldsmiths vid Londons universitet, är starkt kritisk till att vanan att ”fråga folk” blivit så utbredd, oavsett om man strävar efter högar med utskrifter till en avhandling eller ett knippe pratminus till en nyhetsartikel.

Forskarna vill veta hur man klarar sig när man är fattig. De gör intervjuer. De vill veta när människor är rädda för brott. De gör intervjuer. De vill veta hur människor skaffar jobb. De gör intervjuer. Men har de därmed undersökt fattigdom, rädsla och jobbsökande? De har ju nöjt sig med indirekt kontakt.

Silvermans kritik tycks ibland ganska okänd för svenska forskare och studenter. Här griper man tag i intervjuer det första man gör – själv har jag gjort samma sak. Men i takt med att Silvermans kritik sjunker in söker jag också efter andra materialtyper.

För att återknyta till ovanstående exempel: en forskare kan följa med den arbetslöse i jobbsökandet, be om att få spela in samtal på arbetsförmedlingen, be människor visa platser där de känner sig rädda, samla in Flashback-tips om hur man arbetar svart eller på liknande sätt närma sig och dokumentera social praktik. Att utan eftertanke koka ned fenomenet X till intervjuprat och tolka det som ett referat av X kan inte vara rimligt.

Silvermans skepsis mot intervjuer är som tydligast i A Very Short, Fairly Interesting and Reasonably Cheap Book about Qualitative Research. Där efterfrågar han mer originell forskning. Den ska vara teoretiskt levande och empiriskt rigorös. För det behövs helst data vars existens i princip inte förutsätter forskarens närvaro. Istället för att låta människor ”rapportera” fenomenet X i en intervju bör man dokumentera det mer direkt, till exempel genom video- eller ljudinspelningar, genom foton och etnografiska fältanteckningar, genom sociala medier eller annan internettrafik, genom att följa människor i deras vardag.

Bakom Silvermans hållning finns hans intresse för konversationsanalys och etnometodologi. En konversation bör betraktas som ett förlopp av handlingar, där den ena handlingen hakar i den andra. Samtalsdeltagarna talar om den sociala verkligheten, till exempel fenomenet X, men de reproducerar också verklighet, såsom identiteter, motiv, moral och makt. Etnometodologer studerar de metoder som människor använder i sådana tillverkningsprocesser (etno-metoder), till exempel de kvickt förbiilande konventioner som vi alla inbegrips i så fort vi besvarar frågor, förklarar oss eller lägger fram en berättelse.

Att bortse från det och betrakta intervjusamtal som rapporter från verkligheten är naivt, menar Silverman. Varje yttrande är en produkt av föregående yttranden. Det ingår i en sekvens av handlingar vars funktion är att återskapa en viss social verklighet i igenkännbar form. Ett yttrande i en intervju bör därför betraktas som lika kontextuellt som ett yttrande under en lektion, ett förhör eller en fikarast.

För Harvey Sacks, grundaren av konversationsanalys och en av David Silvermans auktoriteter, är en erfarenhet inte ett stadigvarande minne som en intervjuare kan samla in. En erfarenhet är organiserad av samspelet mellan en berättare som erkänts som legitim (till exempel i egenskap av att ha varit vittne till något) och en lyssnare med bestämda förväntningar på hur en ”riktig” erfarenhet bör se ut.

Det angreppssättet skiljer sig markant från traditionella studier där intervjuernas innehåll sätts i första rummet. För den forskare som inte kan eller vill undvika intervjuer finns alltså möjligheten att analysera intervjun etnometodologiskt. Så intervjuer kan användas – om de analyseras smartare.

Silverman framhåller sin egen analys av samtal mellan läkare och föräldrar till barn med Downs syndrom på en hjärtklinik i början av 1980-talet. Han kunde då visa att dessa samtal hade ett särskilt förlopp. Barnet omtalades mindre som tänkbar patient och mer som ett glatt barn, vilket övertygade föräldrarna om att någon operation av medfödda hjärtfel inte behövdes. Barn med Downs syndrom avmedikaliserades i läkarkonsultationen. ”Etno-metoderna” bakom detta utfall hade Silverman inte upptäckt enbart med intervjuer.

Vi behöver förstås inte rakt av svälja David Silvermans uppgörelse med dagens favoritmetod. Intervjuer kan ge orientering och överblick, de kan skapa känsla för människors livsvärldar och de rymmer berättelser som kan analyseras i detalj. Och ibland kan det man vill undersöka vara synligt direkt i en intervju.

Men ändå: David Silvermans intervjuskepsis är klart uppfriskande.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ann-Katrin Bäcklund

    Tack David för att du tar upp Silvermans metodkritik. Striden mellan kvantitativ och kvalitativ metod är tack och lov inte längre infekterad som på 70-talet. Men resultatet är att vi alltför sällan engagerar oss i metoddkritisk diskussion. Samtidigt har en alltför tolerant hållning mot undermålig metodpraktik brett ut sig. Anything goes bara man har en elegant teorianknytning. Gärna teoriutveckling men även den skulle bli bättre om man inte slösade forskningstid på empiriskt arbete som inte håller måttet.

    2015.09.05

  • David Wästerfors

    Ja, det egendomliga är att den kritik jag här ventilerar och diskuterar är så etablerad i viss metodlitteratur och i vissa sessioner på konferenser, men den verkar ibland existera som en isolerad ö i relation till andra samhällsvetare, som lite sömngångaraktigt reproducerar "prata med folk"- och samla-pratminus-ansatsen. Nu riskerar jag förstås att kasta sten i glashus eftersom jag gör många intervjuer själv men jag tycker ändå saken bör lyftas fram mer.

    2015.09.15

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter