När texten är begränsad blir kunskapen också det

Fokus ligger på hur vi kan förpacka våra forskningsresultat på ett mer lättillgängligt och intresseväckande sätt så att även den som inte är insatt i akademins jargong ska ha möjlighet och lust att läsa.

I förra veckan talade jag på ett seminarium som hette Forskare, skriv för att bli läst! som handlade just om skrivande. Och där blev det så tydligt att det man fokuserar på är hur texterna ska kunna göras om för att spridas i vidare kretsar.

Jag säger inte att det är fel att göra texten tillgänglig för andra utanför akademin. Tvärtom, det är jätteviktigt. Men, jag tror samtidigt att vi måste ta tag i den här frågan på ett mer grundläggande sätt där det inte främst handlar om att förpacka resultaten utan om att i grunden ifrågasätta hur vi skriver.

Och det handlar inte bara om hur vi möter personer utanför forskarvärlden, utan också människor inom akademin. Det vill säga alla dem som en stor del av sin tid arbetar dels med att skriva, dels med att konsumera texter.

Idag är de flesta överens om att inte ens akademiska texter kan vara neutrala, att texter alltid är skrivna utifrån ett visst perspektiv och styrda av de normer vi har kring skrivande. Ändå verkar vi glömma att akademiska texter inte är en objektiv återgivning av den verklighet vi studerar.

Texter gör något med den som läser och med den som skriver. När vi skriver formar vi vår verklighet. Använder vi oss av en begränsande och enahanda form så kommer det att begränsa vad vi ser och vad vi kallar kunskap.

Och har vi ett begränsande uttryckssätt sätter det ramarna för vilken verklighet vi kan skapa i vårt skrivande. Därför är det här i grunden en etisk fråga som bland annat handlar om vilken verklighet vi är med och formar genom våra texter. Och därför är skrivandet så viktigt.