När samverkan gifts ihop med forskning och innovation blir det problematiskt

Säg att du är forskare och inte vill samverka. Då är du – ja vad då, en hopplös bakåtsträvare? Du lever i alla fall inte upp till regeringens och statliga forskningsfinansiärers idé om vad som är en framgångsrik forskare – vars resultat bidrar till att Sverige blir världsledande inom både vetenskap och innovation.

Samverkan är forskningspolitikens nya svarta

Samverkan är forskningspolitikens ”nya svarta”: ”Samverkan bör vara en naturlig och integrerad del av lärosätenas uppgifter att anordna utbildning och bedriva forskning”, slås fast i den senaste forskningspropositionen. Samverkan med det omgivande samhället ska ”utvecklas strategiskt” och ”premieras ekonomiskt”, för att klara, som det sägs redan i titeln, ”samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”. De områden som pekas ut som centrala för strategisk samverkan på global nivå är utmaningar kring klimat, hälsa/livsvetenskaper och digitalisering, medan hållbart samhällsbyggande och kvaliteten i skolan sägs vara av specifikt nationellt intresse.

Få forskare förnekar att klimatförändringarna och alla människors tillgång till hälso- och sjukvård är en av vår tids stora, globala ödesfrågor. Få forskare har invändningar mot att vårt egets lands kvalitet i sjukvård och utbildning står inför stora utmaningar, liksom samhällsbyggandet i stort. Och säg den forskare som inte önskar att hens forskningsresultat ska bidra till ökade insikter om hur dessa och andra utmaningar ska hanteras. Det är ju precis det forskning handlar om; att ”betjäna hela samhället”, som det formuleras i företalet till de europeiska universitetens Magna Charta.

Men frågan är om samverkan är detsamma som att betjäna hela samhället? Samverkan är ett bedrägligt begrepp. Det är positiv laddat – så länge vi håller oss till vardagslivet. Dess synonymer är samarbete och interaktion, fenomen som är förknippande med en rad fina sociala egenskaper. Som en människas förmåga att fungera bland grannar, arbetskamrater, släkt och vänner. Men gifter vi samman samverkan med forskning, eller med innovation, så blir det betydligt mer problematiskt.

Ekonomiska aktörer, sammankopplade i intrikata nätverk, har med andra ord ett avgörande inflytande över vilka forskningsresultat som verkligen blir föremål för innovation – och vilka som kommer att stå och stampa som lovande idéer och prototyper utan att någonsin nå spridd användning.

Det som forskning och samverkan ska leda till, innovation eller spridd användning av nya varor eller tjänster, är inget som uppnås genom stillsamt samarbete. Att utveckla något nytt kostar – och kostnaderna kommer långt före eventuella intäkter från en etablerad användning. Att börja producera och använda något nytt kostar än mer – och de vars etablerade investeringar hotas av det nya kommer att göra allt som står i deras makt för att försvara sina intressen. Ekonomiska aktörer, sammankopplade i intrikata nätverk, har med andra ord ett avgörande inflytande över vilka forskningsresultat som verkligen blir föremål för innovation – och vilka som kommer att stå och stampa som lovande idéer och prototyper utan att någonsin nå spridd användning.

Om dessa starka ekonomiska aktörer och de intressen de är sammanvävda med också ges möjlighet att samverka med forskare; det vill säga samarbeta och interagera med forskare redan när ett forskningsprojekt formuleras, så kommer de självklart också att vilja påverka inriktningen på detta. Ju mer forskningen anpassas till etablerade tekniska och organisatoriska investeringar, desto större chans till lyckad innovation – och ju större anledning för samverkanspartners att driva mot egna intressen.

Det är långt ifrån givet att dessa intressen sammanfaller med ambitionen att bidra till lösningen på globala respektive nationella utmaningar. De dagsaktuella exemplen är många och förskräckande:

Det rådande amerikanska politiska styret omfamnar inte klimatforskningen. Det rådande ryska politiska styret omfamnar inte den forskning som berör våld mot kvinnor och barn. Det rådande politiska styret i Ungern och Polen omfamnar inte mediaforskningen. Det rådande inhemska styret över Nya Karolinska universitetssjukhuset, eller över Sollefteå sjukhus – bara för att ta några exempel – omfamnar inte professionsforskningen. Om vi, som det sägs i den senaste forskningspropositionen, verkligen vill värna ”den fria forskningen”, så måste vi också värna den forskning vars granskning av etablerade tekniska, medicinska, politiska, religiösa och sociala förhållanden trampar såväl ekonomiska som politiska maktgrupperingar på tårna. Och vi måste värna de förslag till innovationer och andra alternativa lösningar som rubbar balansen i etablerade ekonomiska och politiska maktstrukturer.

Efter snart 30 år är det kanske dags att kontemplera över varför de europeiska universiteten faktiskt mangrant undertecknade Magna Charta år 1988. Där slås det fast att universitetet är ”en autonom institution i hjärtat av samhällen”, som måste vara ”moraliskt och intellektuellt oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska maktgrupperingar”. Forskning och forskningens förslag till förändring och innovation kan nämligen vara ohyggligt plågsamma för etablerade ekonomiska, politiska och samhälleliga intressen.