När kylig prestige hindrar utveckling

2013-01-10

Krönika av Ann Fernholm om kostråd, diabetes och prestigefylld brist på nyfikenhet

”Det är så roligt, för det här innebär att det är någonting som vi inte förstår. Det är något i våra teorier som är fel”. Professorn i andra änden av telefonlinjen låter uppenbart glad när han erkänner sin brist på förståelse. Det är en astronomisk observation som inte passar in i det teoretiska pusslet. Det sprids en värme i min kropp. Jag har träffat på två gamla vänner som jag inte har sett på länge: nyfikenheten och ödmjukheten. Jag tänker i tysthet: ”Men det är ju så här som en forskare ska vara”. 

När jag samtalar med astronomiprofessorn har jag under ett par år ägnat mig åt en helt annan sak: att försöka förstå den infekterade kostdebatten i Sverige. En kvinna med typ 2-diabetes berättade för mig om miraklet i sitt liv. När hon la om till en extrem lågkolhydratdiet, och började äta mer fett, kunde hon på två dagar lägga bort sina insulinsprutor. Blodsockret blev lågt och jämnt. Sedan rasade hon i vikt, över 40 kg på två år.

När jag pratade med kvinnan, våren 2009, hade hon inte längre några spår av sjukdomen kvar i sitt blod. Hon var helt symptomfri och hade perfekta blodfetter. Men på löpsedlar ropade läkare och forskare ut sina varningar i feta rubriker: Fettdieten slammar igen dina blodkärl. Fettdoktorns diet ger hjärtinfarkt!

En av journalistikens viktigaste uppgifter är att granska makt och maktutövning. Kvinnan, som numera mådde mycket bättre än när hon vägde 100 kg, varnades av personer som har stor makt över vården. Så jag dök in i kostdebatten för att försöka förstå vad det handlade om.

I maj 2010 förklarade Statens bredning för medicinsk utvärdering (SBU) i rapporten ”Mat vid diabetes” att de traditionella råden om lågfettkost har en dålig effekt vid diabetes och att extrema lågkolhydratdieter, den form av diet som kvinnan åt, aldrig har utvärderats i studier av hög vetenskaplig kvalitet. Rapporten var ett resultat av en genomgång av den bästa forskningen på området.

Slutsats: en orsak till den hätska kostdebatten är att ingen egentligen vet vilken diet som är bäst för diabetiker. Det finns ingen vetenskaplig grund för att vare sig hylla lågkolhydratdieter eller varna för dem.

Kvinnan som inspirerade mig att granska kostråden hade under flera år mycket noggrant noterat alla sina blodsockervärden. Dagen när hon ställer om kosten faller värdena kraftigt. Från toppar upp mot 17 mmol/l, hamnar kurvan på en låg nivå och går i princip aldrig över 7,5 mmol/l. Det är tydligt att dieten har haft effekt. I ett reportage för Vetenskapens värld tar jag med mig kvinnans blodsockerkurvor till en rad svenska forskare och läkare. Med mig har jag dessutom en utskrift av hennes jättefina blodfettvärden.

Kvinnans berättelse är en pusselbit som inte passar in i dagens teorier; en felande länk som visar att teorierna har svagheter. Men det jag möter från många forskare och läkare är ett fullständigt ointresse. En forskare menar att kvinnan är ett undantag, en person som man inte ska fästa någon vikt vid. En annan tror inte på kvinnans värden. Hon tror att det är lögn. Dagen när reportaget ska sändas uttalar sig en av Sveriges ledande diabetesexperter i Expressen om lågkolhydratdieter: ”Det här är en bantningsmetod och ingen diabeteskost. Man kan inte äta sig frisk med det här”.

SBU:s rapport ”Mat vid diabetes” är vid det laget över två år gammal och alla svenska endokrinologer borde vara uppdaterade: det finns ingen vetenskapliga grund för att varna diabetiker för lågkolhydratdieter. Diabetesexperten uttrycker egentligen inget annat än en åsikt och slirar därmed långt utanför de vetenskapliga hjulspåren.

Det alla dessa forskare har fått se är blodvärden från en kvinna som är symptomfri. Och hon är ingalunda ett undantag. Idag finns hundratals diabetiker i Sverige som har gjort samma resa. Dessutom visar en rad mindre studier, för små för att klara SBU:s kvalitetsfilter, att deras upplevelser inte är unika. När sockersjuka personer minimerar allt som kan bli till socker i deras blod, verkar de helt enkelt må mycket bättre. Både deras blodsocker- och blodfettvärden normaliseras. Hade denna diet varit ett piller i en fas I-studie, hade läkemedelsbolaget ropat ”hallelulja” och genast tagit det vidare till fas II och fas III.

Att tala med expertisen om vilken uppenbart positiv effekt lågkolhydratdieten haft på kvinnan som vågat prova något nytt, var som att gå in i en vägg av kyla och prestige. Många mötte mig med misstro och ointresse. Det jag undrar är: vart har nyfikenheten och ödmjukheten tagit vägen? Dessa två vänner behöver forskare hålla hårt i handen.