När jag fick chansen att prova på forskning i Tyskland

Jag hade arbetat länge med mitt projekt och när deadline närmade sig insåg jag vilka misstag jag begått och alla de experiment jag skulle behöva göra för att komma närmare mitt önskade resultat. I det läget måste de flesta helt enkelt släppa sitt projekt och gå vidare med annat.

Men så blev det inte för mig eftersom jag fick chansen att fortsätta med projektet som forskningsassistent vid Technische Universität München. Det blev möjligt tack vare en tidsbegränsad anställning som studenter och nyexaminerade kan få för att jobba på universitetet – på tyska kallas det ofta för hiwi (Wissenchaftliches hilfskraft).

Jag anställdes på deltid och spenderade många av mina timmar i renrummet med att förbereda våra prover och undersöka dem med hjälp av elektronmikroskop och optiska mätningar. Jag analyserade uppsamlade mätdata från mina experiment, men även mätresultat som jag samlat på mig under mitt examensarbete. Emellanåt bistod jag även andra i gruppen med labbarbete.

Både examensarbetet och jobbet som forskarassistent genomförde jag tillsammans med en doktorand. Min uppgift var dels att underlätta hans arbete, dels att designa processen med det fortsatta arbetet. Eftersom jag skulle bistå min doktorand så var en hel del av mina arbetsuppgifter av det mer monotona och repetitiva slaget. På så vis kunde doktoranden ägna mer av sin tid åt eftersökningar och utveckling. Men jag hade inget emot att gång på gång upprepa samma processteg i labbet eller att manuellt mäta hundratals nanotrådars bredd med hjälp av elektronmikroskopbilder.

Jag fick ändå uppleva forskning på riktigt med allt vad det innebär. Knapphändiga och svårtolkade resultat som ibland var de rakt motsatta till de förväntade samt oändligt repetitiva processer för att kunna utveckla, förnya och få fram trovärdiga och tillförlitliga resultat. Jag har känt förvirringen av att titta på mätdata som inte riktigt stämmer och hur alla nya frågor som dyker upp skapar ett begär av att förstå det hela bättre. Men även upplevt den där pulshöjningen när något faktiskt fungerar. När man till slut får fram något som bidrar till att projektet rör sig i rätt riktning. Det här tror jag är vad som driver de flesta forskare. Visserligen kan det vara frustrerande när inget går som man vill, men samtidigt är det också en del av charmen med forskning.

Men visst är det skillnad på att vara forskarassistent i ett doktorandprojekt och att faktiskt doktorera själv. Även om jag, liksom doktoranderna, drevs av en vilja att lyckas, få fram bra resultat och göra så väl ifrån mig som möjligt så var det för mig ett jobb med fasta arbetstider. Det var ingen som krävde att jag skulle hitta finansiering, producera artiklar, skriva klart en avhandling och kombinera det med x antal undervisningstimmar. Jag har sett doktoranderna tillbringa långa arbetsdagar på kontoret och spendera långt mer tid på jobbet än de 30 timmar i veckan som de får betalt för i Tyskland (och som de också förväntas att arbeta mer än).

Jag kände ingen stress över att behöva komma fram till något och det tror jag är en viktig skillnad mellan att doktorera och att jobba som forskarassistent. Även om vissa dagar var intensiva för mig också så var det nog inte jämförbart med hur det är att doktorera. För min del gav arbetet en viktig inblick i forskningen och hur livet är för en doktorand. Jag fick perspektiv och hjälp på vägen att komma fram till hur jag ska göra med min egen framtid, men mer om det i min nästa blogginlägg.