Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

När gentekniken flyttar ut måste universiteten kliva in

Krönika av journalisten och författaren Torill Kornfeldt om genmodifiering utanför laboratoriet.

I oktober förra året blev biohackaren Josiah Zayner den första privatperson som på egen hand försökte modifiera sina gener. Under en live-sändning injicerade han en hemmagjord genterapi som han hoppades skulle få musklerna i hans arm att börja växa. Injektionen var baserad på crispr, en metod som utvecklades för bara ett par år sen men som redan har blivit standard i universitetslabb. Nu hoppas Zayner att den också ska flytta ut till allmänheten.

Josiah Zayner har tidigare arbetat som biokemist hos NASA. Under de senaste åren har han blivit den informella ledaren för en ny våg av biohacking, som uppmanar människor att experimentera med genmodifiering. Han försörjer sig bland annat på att sälja hemma-kit till folk som vill genmodifiera jäst för att göra självlysande öl, eller testa att ändra färgen på bakterier. Samma metoder kan justeras för att påverka människors arvsmassa.

Hans viktigaste poäng är att man inte behöver ett labb på ett universitet för att syssla med genmodifiering, man behöver inte ens en universitetsutbildning.

Det ligger nära tillhands att börja tänka på science fiction, på bioterrorism eller föreställa sig en framtid där genmodifiering blir lika vanligt som skönhetsoperationer. Men till och med Zayner själv säger att sannolikheten för att experimentet med den hemmagjorda genterapin ska fungera är väldigt liten. Han gjorde det mer som ett ställningstagande, ett sätt att visa att tekniken nu är tillgänglig för alla. Hans viktigaste poäng är att man inte behöver ett labb på ett universitet för att syssla med genmodifiering, man behöver inte ens en universitetsutbildning.

Små öppna labb där allmänheten kan hålla på med gör-det-själv-biologi har funnits runtom i världen i över ett decennium. De flesta arrangerar föreläsningar och workshoppar i allt från hur man gör sin egen yoghurt till smarta tatueringar eller opererar in RFID-chip, små chip som läggs under huden och kan användas för att öppna dörrar, betala på bussen och liknande. De öppna labben har oftast en stark drivkraft både när det gäller folkbildning och att bryta kunskapsbarriärer.

Det är lätt att se det fantastiska i att människor laborerar och leker med vetenskapen utanför universiteten. Naturvetenskapen har de senaste åren fört en ständig kamp för att få människor mer intresserade – både av själva forskningen och av vilka konsekvenser den kan få. Det intresset är självklart värdefullt, för samhället och för våra lärosäten.

Men i takt med att mer potenta metoder, som genmodifiering, blir tillgängliga för människor så ökar också riskerna. Kanske inte så mycket risken för labbodlad mjältbrand som för att människor av misstag ska skada sig själva eller andra. Och riskerna att en del människor lovar mer än de kan hålla.

Det blev extra tydligt i februari i år. På en konferens i Texas i februari stod Aaron Traywick, grundaren för företaget Ascendance Biomedical – ett företag med rötterna i biohackingrörelsen – på scenen. Han hasade ner byxorna, plockade fram en spruta och injicerade en experimentell genmodifierande behandling mot herpes i vänster ben.

Företaget har inte offentliggjort någon dokumentation av om behandlingen har lyckats eller ej, eller ens exakt hur den är tänkt att fungera. Samma företag hamnade dessutom i blåsväder förra året på grund av ett liknande offentligt experiment som skulle behandla hiv. Att kalla sådana spektakel för etiskt problematiska är en grov underdrift. Riskerna för sjuka, desperata människor är uppenbara. Dels risken att de ska betala enorma summor för farliga behandlingar, dels risken att de ska göra farliga experiment på sig själv.

Jag tror att den snabba forskningen inom genteknik också kommer att göra att fler och fler människor vill testa att använda tekniken på egen hand. Oftast för att leka och lära sig, ibland med allvarligare och potentiellt farligare, intentioner. Att fånga upp det intresset är en fantastisk möjlighet. Här har universiteten mycket att lära från biohackers. Men rörelsen behöver också stöd och hjälp för att skydda människor från att skada sig själva och andra. Jag hoppas att lärosätena väljer att anta utmaningen.

Fotnot: Grundaren till företaget Ascendance Biomedical, Aaron Traywick, hittades död den 6:e maj. Omständigheterna är fortfarande oklara. Läs mer här Länk till annan webbplats.:

Mer om skribenten

  • Journalist och författare

    Torill Kornfeldt är journalist och författare med fokus på biologi och bioteknik. Hon har bland annat skrivit boken Mammutens återkomst .

Du kanske också vill läsa

Nyhet 24 september 2024

Eva Annell

Sveriges Radios vetenskapsreporter Lena Nordlund är i ropet. I år har hon både blivit hedersdoktor vid KTH och fått ett journalistpris för framstående forskningskommunikation. Hon ...

Nyhet 18 september 2024

Redaktionen

Nu lanserar Curie en ny seminarieserie om forskares vardag. Curie Talks arrangeras i samarbete med Sveriges unga akademi och landets lärosäten. Fokus ligger på aktuella frågor om f...

Krönika 9 september 2024

Olika forskningsfält har skilda tidsperspektiv. Men tvärvetenskapliga samarbeten kan förändra disciplinernas förståelse av tid, skriver Erik Isberg.