När forskare leker viskningslek

Vi forskare är verkligen inga undantag. Så när en närstående person efter en tids spänd väntan upptäckte att hennes senaste artikel fått sin första citering, klickade hon sig självklart vidare för att undersöka detta närmare.

Något förundrad såg hon – en molekylärbiolog – att tidskriften där den citerande artikeln publicerades hade något med ”business” och ”management” i titeln. Exakt vilket intresse affärsmän och managers kan tänkas ha av havtornväxtens genetiska mångfald analyserad med RAPD-metoden kunde inte bibliotekets prenumerationstjänst ge svar på. Men affärssfärens intresse för hennes forskning höll uppenbarligen i sig – citeringar från tidskrifter med exotiska namn såsom ”journal of banking and finance” eller ”strategic management journal” fortsatte att ticka in.

Personen i fråga hyser inga illusioner om att ha bedrivit så slagkraftig tvärvetenskaplig forskning att den nått ut över vetenskapsgränserna. Vi forskare må gilla att jämföra storleken på våra h-värden, men vi är också cyniker. Det mest troliga är att någon av upphovsmännen till originalartikeln klickade fel i referenshanteringsprogrammet under skrivandets gång. Och att ingen av de påföljande citerande forskarna brydde sig att ta en snabb titt på vad artikeln, vars referens de kopierade rakt av, faktiskt handlade om.

Jag är säker på att alla som någon gång har skrivit en längre vetenskaplig text känner igen forskningens motsvarighet till viskningsleken. Först hittar man ett intressant påstående med en källhänvisning. Då går man till källan, som visar sig vara en översiktsartikel. Man kollar i artikelns referenslista som skickar en vidare till ytterligare en artikel som också citerar påståendet. När man efter 4-5-6 omgångar äntligen tror sig ha hittat ursprunget – i alla fall blir man inte skickad vidare – kan man där inte hitta något stöd för påståendet.

Säkert har vi alla någon gång bidragit till detta fenomen genom att inte orka ta sig genom alla omgångar och bara citera första artikeln rakt av. Ofta utan att läsa mer än abstraktet, om ens det. För nog kan man väl lita på att han eller hon som angav referensen har gjort sin hemläxa?

I dessa tider av alternativa fakta, ser vi forskare oss själva som den empiriska kunskapens förkämpar. Men precis som ett protein drastiskt kan ändra form när generation efter generation tillför egna mutationer i den kodande DNA-strängen, kan den empiriska kunskapen förvandlas till nonsens om den passerar ett gäng stressade forskare som behöver dryga ut sina introduktioner med fler källhänvisningar. (Att en forskningsartikels citeringar även används för att mäta dess betydelse för allmänheten och därmed hur väl forskaren har presterat är en separat – men likväl mycket viktig – fråga).

Om vi ska kunna försvara fakta och särskilja dem från alternativa fakta, krävs att vi vet exakt var de fakta vi försvarar kommer ifrån. Och då måste man skippa mellanhänderna i referenslistan.