Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage av två bilder: Porträttbild krönikören och en fågel som flyger över vattnet. 

En hel del forskare umgås med tankar på hur det skulle vara att bryta upp, skriver Marie Cronqvist. Foto: Ulrika Oredsson, Unsplash

Krönika

När är det dags att bryta upp?

Blås i din visselpipa. Visa vem och var du är. Marie Cronqvist skriver om att vara vilse i akademin.

Jag genomlevde en period i fjol då jag funderade över om det var dags att packa ihop. Pandemins hudlöshet gjorde helt säkert sitt till, men bara som katalysator.

I akademin får man vara beredd på en del märkligheter, men i jämförelse med många andras skumpiga färd har jag själv på det hela taget haft en behaglig resa. Jag har haft turen att få skugga de bästa handledarna och mentorerna. Jag har alltid haft goda kollegor för ömsesidig stöttning och förståelse. Interaktionen med kunskapstörstande studenter och samarbetet i forskningsgrupper har varit tillfredsställande.

Och ändå. För första gången började jag alltså på allvar fundera över om det faktiskt var dags. Men dags för vadå? En akadexit? Eller bara en annan krok att hänga doktorshatten (eller i mitt fall lagerkransen) på? Jag har mycket energi och många år kvar, men vilken arbetsplats ska få denna skatt?

...den obehagliga känslan att vara på samma gång extremt utsatt och helt osynlig.

Jag vet att jag inte är ensam. En hel del forskare, lärare och professorer umgås periodvis eller permanent med liknande tankar om hur det skulle vara att bryta upp. Antagligen är det i grunden bara sunt. Men många kollegor jag talat med – sorgligt nog till övervägande del kvinnor – vittnar om den obehagliga känslan att vara på samma gång extremt utsatt och helt osynlig.

Akademiska arbetsmiljöer, där felfinneri och kritik mot andras arbete är ständigt närvarande och där studenters utvärderingar av ens prestation haglar tätt, är generellt sett inte särskilt bra på stöd, uppmuntran och bekräftelse. Den som lyfter detta i något sammanhang kan lätt få svar i stil med att ”akademin är ingen plats för överkänsliga”. Som om högskolor och universitet skulle vara väsensskilda från andra arbetsplatser i samhället, som också bygger sin verksamhet på värden som rättvisa, förståelse, respekt och opartiskhet.

Egentligen borde det förstås vara precis tvärtom. Just eftersom vi ibland så hårt nagelfar varandras tänkande, texter och vetenskapliga resultat, eftersom en ständig konkurrens pumpar runt i våra blodomlopp, så måste stödet och tilliten vara intakt – ja, rent av det bärande fundamentet. Medarbetarna måste bli sedda och uppskattade, också utan en kritiskt värderande blick.

Jag är övertygad om att akademiska ledare över lag dessutom kan bli bättre på att visa medarbetare en riktning. Det finns förstås starkt lysande undantag (ett sådant har jag i min omedelbara närhet). Men efter många år i olika institutionsstyrelser och fakultetsorgan är min erfarenhet att det i organisationskulturen generellt läggs på tok för stort fokus på identifiering av hinder och problem, och alltför litet fokus på artikulering av visioner och möjligheter. Trögheten i systemet gör att goda idéer ofta faller platt eller hinner torka ut.

I värsta fall saknar verksamheten helt och hållet väderstreck och vind.

Samtidigt är systemet paradoxalt nog ryckigt, så att det långsiktiga förvaltandet och förädlingen av goda – stundom till och med excellenta – miljöer och initiativ äventyras. I värsta fall saknar verksamheten helt och hållet väderstreck och vind. Mer av samma, gärna dock lite bättre, är modellen. Publicera lite mer. ”Producera” några fler studenter. Dra gärna in något större anslag. I övrigt kan du mest bara hålla på.

På golvet är skevheten mellan det rörliga forskar- och undervisningsprekariatet och den överarbetade gruppen tillsvidareanställda bekymmersam. Ohälsan i båda grupper är betydande och ingen orkar egentligen till fullo förstå varandras situation. Desillusioneringen sprider sig. ”Alla vill bli lektor, men ingen vill vara det”, som en lätt cynisk postdoktor i min närhet uttryckte det för några år sedan. En grupp är utelåst, en annan inlåst.

I avskedslitteraturen, quit-lit, finner vi oftast akademiker som befinner sig ganska tidigt i karriären. Den typ av inre och yttre motstånd man kan träffa på senare i karriären är av en annan sort. En del av motståndet kan bestå i den meningsförlust som springer ur just känslan av vilsenhet och inlåsning. Är det såhär det ska fortsätta? Ett maratonlopp har sprungits, men i tröstlös kvicksand. Och ingen verkar kunna tala om för mig vart vi är på väg.

Är det såhär det ska fortsätta? Ett maratonlopp har sprungits, men i tröstlös kvicksand.

Jag ställde mig alltså frågan om det är i denna organisationskultur jag vill och ska fortsätta. Om det är här jag kommer till min rätt. Eller om jag bara ville låsa upp dörren, ställa mig på tröskeln och andas lite.

Slutsatserna ska jag hålla för mig själv. Men för några år sedan, i min forskning om svenskt civilförsvar, så surfade jag in på Civilförsvarsförbundets hemsida och fann projektet ”Hitta Vilse” som talar om för barn vad man kan göra när man gått vilse och känner sig ensam.

Råden visade sig vara användbara också för en sliten universitetslektor. Fortsätt inte irra runt, utan försök att hålla dig lugn och stanna upp. Krama ett träd. Blås i din visselpipa. Visa vem och var du är. Det kan då bli lättare för någon annan att hitta dig, så kan ni tillsammans gå därifrån. Eller inte.

Nu är det dags för mig att lämna över till nästa Curie-krönikör. Tack till er som hittat och kanske rent av läst mina texter under året! Vi kanske ses någonstans på den akademiska allmänningen?

Mer om skribenten

  • Marie Cronqvist

    Lektor i journalistik och mediehistoria

    Hon skriver om tvärvetenskap, samverkan och forskningspolitik. Marie Cronqvist har studerat föreställningar om hot och trygghet i efterkrigstidens och kalla krigets medielandskap.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.