Motståndet föder kreativitet

Vi möttes för att skriva denna krönika till Curie om kreativitet. Men det gick annorlunda än vi tänkt.

Vi ville skriva om kreativitet eftersom uppfinningsrikedom, i en tid som förändras med rekordhastighet, är mer nödvändig än någonsin. Dagens globala kriser, som vi ser blir fler och djupare, ropar på helt nya lösningar.

Men vad är kreativitet egentligen? Kan den övas upp? Det var vad vi ville skriva om. Det visade sig svårare än vi trodde. Det var som om själva projektet gjorde motstånd. Vi har därför valt att inte bara skriva om resultatet, utan också om motståndet.

En dag gav vår bekant upp och åkte ensam iväg på en kanottur. Mitt ute på sjön, i ett tillstånd av total uppgivenhet, slog lösningen ner i honom.

Vi började med frukost. Vi insåg att vi inte skulle försöka definiera kreativitet – det har man vetenskapligt försökt göra sedan 1920-talet, och ingen har kommit ens i närheten.

Istället började vi med vår gemensamma kärlek till tradition. Lärosätenas vetenskapliga traditioner, de konstnärliga traditionerna och de stora andliga traditionerna. Kreativitet, det nya, växer fram ur traditionens fundament.

Därefter frågade vi oss själva vad man överhuvudtaget kan säga, när man inte kan säga något om kreativitetens källa.

Man kan säga något om hur fenomenet upplevs. Direkt som kreativiteten infinner sig känner man igen den. Oftast föregås ett kreativt ögonblick av motstånd.

En forskargrupp brottas med ett problem, kanske i åratal. Tills det en dag lossnar och man skönjer en lösning.

Har vi inte alla upplevt att det ofta är ett långvarigt existentiellt motstånd, konflikter med kärlekspartnern eller problem i familjen, ett stort inre motstånd som en dag får oss att bryta de vanor som hållit oss fast och till slut handla kreativt?

En bekant till oss ledde, i GPS-teknikens barndom, en stor forskargrupp på UCLA. I två år hade de suttit fast, kämpandes med ett cybernetiskt problem. En dag gav vår bekant upp och åkte ensam iväg på en kanottur. Mitt ute på sjön, i ett tillstånd av total uppgivenhet, slog lösningen ner i honom.

När det kreativa ögonblicket infinner sig är det katastrofiskt. Det betyder att det är delvis irrationellt, omöjligt att exakt förutspå. Och att det förändrar verkligheten, både nutiden, det förflutna och framtiden, oåterkalleligt.

Kan man ändra det förflutna? Ja. Det förflutna i sig finns ju inte. Det är passerat. Vad som finns kvar är några spår som vi, här och nu, berättar en historia utifrån. När kreativiteten löser och lyfter de problem vi tampades med, blir berättelsen meningsfull. Man förstår att man led eller plågades bara för att detta ögonblick, och denna lösning, skulle infinna sig.

Det är en känsla av frihet förbundet med kreativa flöden. Ett sådant flöde utvecklar sig alltid inom ett regelverk som exempelvis forskningens vetenskapliga arbetssätt eller konstverkets egen struktur. Det är som om kreativiteten visar att vardagen inte behöver vara så begränsad.

Kanske är det därför kreativitet och existentiell lycka ligger så nära varandra. Det är djupt tillfredsställande att uppleva att de vanliga sätten att tänka, de vardagsrutiner vi alla kämpar med, för ett ögonblick dunstar och ett annat sätt att vara människa på blir synligt.

Det är djupt tillfredsställande att uppleva att de vanliga sätten att tänka, de vardagsrutiner vi alla kämpar med, för ett ögonblick dunstar och ett annat sätt att vara människa på blir synligt.

Så här dags har vi kommit igenom den andra koppen kaffe och te med varm mjölk. På bordet mellan oss ligger fyra tätskrivna A4-sidor med anteckningar.

Då börjar problemen. När vi nu kan enas om hur kreativitet känns, kan vi inte då också enas om hur man undervisar om den?

Tillsammans försöker vi ta ett första steg. Som rör sig om pausen. Vi har, som många andra, till exempel vår vän på kanotturen, erfarit att kreativitet ofta infinner sig i pausen.

Världshistorien är full av berättelser om mytologiska pauser: Det är Isaac Newton som slappnar av under äppelträdet (fast det är nog en rövarhistoria). Det är historien om Wolfgang Amadeus Mozart som spelar biljard på café med vännen och klarinettisten Anton Stadler, och plötsligt ställer sig upp efter en träffsäker stöt och nöjt utbrister: ”Där blev en stråkkvartett klar!” Den belgiske matematikern Henri Pointcaré kämpade med ett matematiskt problem, gav upp och åkte på picknick med sina studenter. I samma ögonblick han steg av bussen kom lösningen till honom.

Ska vi då inte undervisa om pausen? Till exempel med meditation, mindfulness och yoga? Skulle man kunna föra in dessa discipliner på universitetet, frågar Peter.

Andreas är betänksam. Universitetsstuderande behöver en ämnesspecifik kreativitet och de behöver känna sig accepterade av universitetet, institutionen och läraren. Meditation, mindfulness och yoga rör sig in mot personlighetens kärna, och det har studenten inte skrivit under på att de vill arbeta med. Bästa sättet att främja vetenskaplig kreativitet är först och främst att skapa en inspirerande och trygg arbetsmiljö.

Bästa sättet att främja vetenskaplig kreativitet är först och främst att skapa en inspirerande och trygg arbetsmiljö.

Men, säger Peter, låter vi då inte forskaren stanna kvar i sin trygghetszon?

Här blir vi själva tvungna att ta en paus. Vi har känt varandra i många år. För första gången står vi inför en drastisk meningsskiljaktighet. Vi tar en icke-konfrontativ paus, och går en promenad. Genom den solvarma småstaden, längs gröna häckar, förbi parker och hus, ett ålderdomshem och en skola. Utan att säga särskilt mycket.

För första gången står vi inför en drastisk meningsskiljaktighet. Vi tar en icke-konfrontativ paus, och går en promenad.

Vi blir medvetna om varandras kroppar på ett nytt sätt medan vi går. Tidigare har vi suttit på var sin sida om ett skrivbord, nu förnimmer vi varandras gångstil, rytm och hållning. Vi lägger märke till omgivningen, luften och ljuset. Kanske är det en del av anledningen till att processen långsamt börjar öppna sig när vi kommer tillbaka.

Vi enas om att just kroppen är avgörande för kreativa processer. All respekt för telefoner, skype och e-post. Men den mera intensiva kreativiteten kräver att man är tillsammans i ett rum.

Vi upptäcker att vi båda brinner för handskrift. Peter skriver för hand, han vill ha papper och tio vässade blyertspennor. Andreas arrangerar alltid sina möten med kollegor och studenter så att de hålls vid en tavla. Med massor av tuschpennor.

Så det kan man alltså göra för sina elever: Skapa en vänlig plats, se till att det finns gott om tid, mötas i samma rum och ha en tavla och kritor, papper och pennor. Det är vi överens om. Så långt, allt väl.

All respekt för telefoner, skype och e-post. Men den mera intensiva kreativiteten kräver att man är tillsammans i ett rum.

Så har vi har kommit fram till frågan om empati. Peter menar att det inuti varje kreativt uttryck finns en kärna av empati, en önskan om att göra något för andra.

Men den destruktiva kreativiteten då, frågar Andreas. Ta ett toppmöte på en stor bilfabrik där man beslutar att utrusta nya bilar så att de kan lura EU:s testapparater som ska registrera för höga nivåer av partikelföroreningar. Var är empatin där?

Men, säger Peter, även där har man skapat en berättelse, om än förvriden, om att man gagnar allmänheten genom att fuska. Man gagnar samhällsekonomin. Så är inte detta exempel bara ännu ett argument för att undervisa barn och ungdomar i vänlighet och etik?

Vi ser på varandra. Vi har närmat oss varandra. Men vi har fortfarande två ganska olika uppfattningar om verkligheten.

Så börjar vi skratta. Mest åt oss själva.

Andreas är antropolog just eftersom han älskar olikheter. Allt det som det främmande kan lära oss om oss själva. Peter är författare för att texten kan överrumpla en. Och så känner vi båda tacksamhet över att leva i en tid när universitet överhuvudtaget kan överväga att låta sig inspireras av konstnärer, och konstnärer av vetenskapen. Vi enas om det måste finnas utrymme för misslyckande.

Dagen har snart gått. Nu ligger det tio tätt skrivna pappersark framför oss. Vi har upplevt gemensam medgång, gemensam motgång. Detta, att man kan vara tillsammans i känslan av motstånd, inte bara denna krönikas lilla vänskapsmotstånd, utan långt större och mer allvarlig motgång. Att man kan rymma den, se den i ögonen utan att bortförklara den, bli vän med den och fördomsfritt söka en lösning. Det kommer vi, och hela mänskligheten, att få stor användning av under de närmaste decennierna.