Mitt stoltaste ögonblick som forskare

2018-09-12

Krönika av Victor Galaz, statsvetare vid Stockholms universitet, om hur hans forskargrupp riskerar att bli stämda för den artikel de publicerat.

”Hur känns det nu?”

Ja, hur känns det nu? Som forskare är vi inte vana vid att journalister frågor om hur en publicering av en vetenskaplig artikel känns. Men denna gång var faktiskt frågan befogad. Under flera år hade vårt forskarlag arbetat med att studera källorna till omfattande flöden av kapital – lån och betalningar – till företag verksamma i soja- och biffsektorn i Amazonas.

Ett par dagar innan meddelar tidskriften att deras jurister gjort dem uppmärksamma på att det föreligger en risk för stämning i samband med publiceringen av våra resultat.

Amazonas är inte bara en region av betydelse för den biologiska mångfalden i världen. Den spelar också en nyckelroll i klimatsystemet. Drastiskt formulerat: förlorar vi Amazonas kan vi också förlora kampen om klimatet. De ekonomiska industrier som är starkast förknippade med avskogning av Amazonas är just soja- och biffproduktion. Att förstå hur pengar rör sig in och utifrån dessa industrier är av global betydelse. Och det är en forskningsinriktning inom forskning om hållbar utveckling.

Efter hårt arbete, tuffa vetenskapliga granskningar, och intensiva diskussioner i vår forskargrupp kunde vi äntligen se fram emot publiceringen av vårt arbete. Slutsatserna var anmärkningsvärda: nästan 70 procent av allt utländskt kapital till företag i dessa sektorer slussades genom skatteparadis som Cayman-öarna och Bahamas. De data vi hade lyckats komma över för åren 2000–2011 sammanföll med den snabbaste avskogningsperioden i Amazonas. Stora förluster i biologisk mångfald och massiva utsläpp av växthusgaser hade alltså troligtvis finansierats med hjälp av kapital som slussats genom ökända skatteparadis.

Studien skulle publiceras i mars 2018. Så blev det inte. Ett par dagar innan meddelar tidskriften att deras jurister gjort dem uppmärksamma på att det föreligger en risk för stämning i samband med publiceringen av våra resultat. Anledningen är egentligen enkel. Vi pekar indirekt ut stora internationella företag, och knyter dem inte bara till avskogning i Amazonas, utan dessutom till kapitalflöden via skatteparadis. Inget av detta är olagligt egentligen. Men i princip skulle det ändå vara möjligt att stämma både tidskiften och oss enskilda författare för förtal. I princip skulle detta även kunna ske varsomhelst i världen.

Men det är också tydligt att den svenska lagstiftningen när det gäller skydd av akademiker för den här typen av rättsprocesser är klart bristfällig.

Ni kanske kan tänka er den turbulens den här typen av information kan skapa i en forskargrupp. Två oberoende juridiska utredningar, ett antal samtal med universitetets chefsjurist och oräkneliga intensiva mejldiskussioner inom vår forskargrupp senare träder en klar bild fram: Det är omöjligt att helt utesluta risken för stämning. Tidskriften erbjuder inte rättsskydd eller försäkring om något skulle ske. Stödet för publicering från vår arbetsgivare Stockholms universitet är mycket tydlig, och en del av universitetets centrala akademiska kärnvärden. Men det är också tydligt att den svenska lagstiftningen när det gäller skydd av akademiker för den här typen av rättsprocesser är klart bristfällig. Och det är omöjligt att med säkerhet kunna säga något om hur troligt ett värsta-fall-scenario är.

Här ställs vi alltså som forskare slutligen inför en mycket svår fråga. Enda sättet att helt eliminera stämningsrisken är att helt enkelt välja att inte publicera vårt arbete, och gå vidare med annat arbete. När vi – Beatrice Crona, Alice Dauriach, Jean-Baptiste Jouffray, Henrik Österblom och jag – träffas för att fatta ett slutligt beslut i frågan, ser vi inget annat alternativ än att gå vidare med publicering. Något annat skulle vara ett svek mot vårt uppdrag som oberoende forskare. När vi i juni 2018 framför alla våra kollegor på Stockholm Resilience Center, diskuterar och offentliggör vårt beslut att gå vidare med publiceringen trots stämningsrisken, uppstår rungande spontana applåder. Detta är mitt stoltaste ögonblick som forskare.      

Så hur känns det nu då? Jag minns inte vad jag svarade under intervjun, men svaret idag skulle nog vara: ”Det händer att jag oroar mig ibland. Öppnar e-posten extra försiktigt i hopp om att inget obehagligt mejl från en advokatbyrå visas upp på min skärm. Men framför allt är jag stolt, över mig själv och mina medförfattare. Att publicera är vår förbannade skyldighet”.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Tomas Ekström

    Rätt och modigt gjort. Det som ska oroa en forskare är om det finns vetenskapliga brister i arbetet, före publicering, inte om någon blir förbannad. En stämning av en korrekt vetenskapligt gjord undersökning är helt främmande enligt min etiska kompass. Man kan väl hoppas på att företagen inte sätter hotet i verket. För deras del är det troligt att det blir som att öppna Pandoras ask och det vet dom. Många kommer stötta er om det händer.

    2018.09.13