Mitt internationella år var ett ensamt år

Universitetet är ett av de högt rankade i Spanien och har en framträdande roll i Barcelonas kulturliv. Vid universitetet fanns dessutom ett seminarium och en tidskrift enbart ägnade åt studiet av just den filosof som min avhandling handlar om.

Döm om min besvikelse när det visade sig att den här miljön var sammansatt av ett gäng oåtkomliga internationella professorer och en mängd oavlönade doktorander. Det rådde också en så stor konkurrens att doktorander som hörde till en professor inte informerades om arrangemang som anordnades av en annan professor.

Mitt internationella år var till stora delar ett ensamt år utan något annat än formell kontakt med miljön vid universitetet. Av en slump fick jag kontakt med en emeritus-professor som drev ett eget seminarium om fenomenologi vid den Katalanska vetenskapsakademin. Ur detta lilla seminarium, inledningsvis finansierat av skorpsmulor och utan någon som helst ranking, har gemensamma internationella forskningsprojekt, internationella konferenser, ett kontinuerligt utbyte av idéer, utställningar och nu senast ett filosofihistoriskt serieboksprojekt, vuxit fram.

Det talas mycket om internationaliseringens roll, och forskare inom humaniora anklagas ofta för att vara inåtvända och inte vilja skriva på engelska eller framställa forskning som är gångbar internationellt. Det talas också ofta om att den humanistiska forskaren måste röra på sig, och att vi blir bättre forskare av att befinna oss i internationella miljöer. Som om internationella vistelser skulle bidra till bättre forskning, oavsett hur miljöerna ser ut. Min erfarenhet är att internationella miljöer ofta är genomgångsplatser där alla vi som strävar efter att vara just internationella passerar relativt obemärkta.

Om internationalisering ska vara av godo så måste den förutsätta åtminstone två saker: För det första, att den svenska forskning som ska förbättras genom internationalisering ges tillräckligt goda förutsättningar från början. Det räcker inte med att vara i en miljö för att forskningen ska förbättras, man måste också vara en del av miljön. Det betyder att man måste ha forskningsresultat eller väl utvecklade forskningsidéer som kan bidra till den internationella miljön där man befinner sig. Det kan man bara ha om forskningen ges goda förutsättningar hemma.

För det andra, att internationella kontakter upprätthålls över tid. Det bygger på ett stöd som tillåter inte bara längre engångsvistelser utan flera kortare besök över en lång period. Som det ser ut nu går stöd antingen till längre utlandsvistelser eller till nätverksstöd under en begränsad period. Men en avgörande faktor för de internationella kontakter som lett vidare till forskningsstöd i mitt eget fall, har varit att jag återkommit till samma personer flera gånger under flera år. Vi har utvecklat en personlig relation och tillsammans lyckats etablera och upprätthålla en gemensam miljö även när vi befunnit oss på olika platser i världen.

Förutom ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla relationer, kan det också behövas stöd för språkstudier. Framförallt i ämnen där huvuddelen av den internationella forskningen inte bedrivs på engelska. Och i varje projektbidrag borde det ingå medel för översättning och språkgranskning.