Mitt första forskningsprojekt

Varje dag började på samma sätt; jag cyklade ner till universitetsbiblioteket, satte mig på min läsplats, slog upp mina böcker på rätt sida och började gråta. Jag grät av frustration. Jag tyckte att materialet pekade åt alla håll samtidigt och jag fick ingen ordning på det hur jag än vände och vred på det. Jag var ensam och frustrerad och långt hemifrån.

Jag ångrade nästan att jag hade kastat mig ut i det här överväldigande projektet. Men jag hade ingen annan att skylla min olycka på; jag hade själv satt mig för att försöka lösa ett av de hittills olösta vetenskapliga problemen inom mitt ämne. Året innan, då jag pluggade i Köpenhamn, hade jag fått syn på ett så kallat prisspørgsmål tidningen. I Danmark har man haft offentligt ställda prisfrågor ända sedan 1700-talet och vem som helst är behörig att skicka in sitt svar på ett av de klassiska vetenskapliga problemen. Man har ett år på sig att lösa problemet och om man klarar uppgiften riktigt bra kan man till och med få guldmedalj av Danmarks drottning.

Och frågan som jag hade fått syn på hade verkligen triggat igång min nyfikenhet. Efter några sömnlösa nätter hade jag tagit mitt beslut: jag tänkte flytta till Göttingen för att viga hela året till att undersöka ett mycket specifikt problem inom baltisk språkhistoria. Och här satt jag nu hopplöst förtvivlad på min läsplats i biblioteket…

Men så plötsligt var det som om bitarna bara föll på plats; jag fick en stark känsla av att det kanske fanns en väg fram, trots allt. Jag började bläddra febrilt i böckerna, hjärtat pumpade av iver och jag bara visste att jag hade fått upp ett spår. Det var helt fantastisk känsla! För en språkhistoriker, som söker efter lagbundenhet i språket, är den högsta drömmen att lyckas identifiera en språklig regel och det var nu, under den här sommaren, som jag började kunna ana begynnelsen till den ljudlag som jag senare skulle komma att definiera.

Men det visste jag inte då. Den kvällen hade jag svårt att sova och jag längtade till nästa morgon när jag skulle kunna få cykla tillbaka till biblioteket och fortsätta leta, skriva och fundera.

Hela hösten pendlande jag mellan underbar eufori och bottenlös förtvivlan. Ena dagen tyckte jag att jag förstod precis hur allt hängde ihop, bara för att nästa dag upptäcka en spricka i hela resonemanget. Men när höst blev till vinter tyckte jag att jag hade börjat få lite bättre kontroll på materialet och när året var slut kunde jag faktiskt lämna in ett helt eget svar på frågan och jag fick till och med en fin medalj att hänga om halsen.

Det har gått lång tid nu sen dess, jag tror jag var 24 år den sommaren i Göttingen. Men känslan från den där dagen i biblioteket finns fortfarande kvar. Kanske är det just den där obeskrivligt härliga känslan av att allt plötsligt faller på plats som gör det värt allt slit och alla sömnlösa nätter… För jag älskar ju att forska och skriva. Trots allt.