Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Doktorander bör inte bara jämföra sig med de bästa forskarna och använda deras texter som måttstock, menar Jonatan Nästesjö. Foto: Patricia Serna/Unsplash

Krönika

Mitt bästa doktorandtips: läs kassa texter!

Det är inte lätt att vara en nybörjare i akademin. Jonatan Nästesjö delar med sig av sina bästa tips för att ge doktorander bättre självförtroende.

Som doktorand är man en nybörjare. Och i jämförelse med andra yrken så är man det under en ganska lång tid. Att vara nybörjare är per definition något svårt. Du saknar erfarenhet, befinner dig i botten av statushierarkin och osäkerheten kring arbetsuppgifter och sociala koder kan vara stor. Du har heller inga meriter att falla tillbaka på när du misslyckas.

Och som nybörjare i akademin misslyckas man. Många doktorander har tidigare varit ambitiösa toppstudenter, vana vid att få beröm från lärare och kurskamrater. Men som doktorand är det kritik snarare än lovord som gäller. Många är de kommentarer som blottlägger ens fel och brister. Detta kan vara svårt att hantera. Självförtroendet sviktar. Att kunna skriva en Avhandling känns allt svårare.

Många är de kommentarer som blottlägger ens fel och brister.

Så vad göra? Ett av de bästa tips som jag har fått under min doktorandtid är att läsa kassa texter. Det kan först verka konstigt, för att inte säga felaktigt. Ska man inte som doktorand stångas med de främsta forskarna och lära sig av de absolut bästa texterna inom sitt fält? Jo, det är klart att man ska. Och det är något som varenda doktorand gör.

Problemet är att de flesta doktorander nästan uteslutande läser just den typen av texter: klassiker, böcker utgivna på de finaste amerikanska förlagen och artiklar i topptidskrifter. Nybörjaren möter mästaren och bedömer sitt arbete utifrån samma måttstock. Att man då kan börja tvivla på sin förmåga är inte svårt att förstå.

Vad är då poängen med att läsa kassa texter?

Å ena sidan handlar det om att avdramatisera. Att ta del av publicerade texter som är spretiga och ofokuserade, där formen är ineffektiv och klumpig, argumentationen vacklande och slutsatserna svajiga, ger känslan av att skrivande (och inte minst att bli publicerad) är möjligt. Poängen är inte så mycket att i slutändan faktiskt sänka sina standarder – även om det kan vara viktigt ibland. Snarare handlar det om att få tillräckligt med självförtroende för att kunna skriva överhuvudtaget. Att skriva kräver nämligen tillit gentemot sin text och tillit uppstår när vi sätter tanken om vad andra kan tänka inom parantes. Om nödvändigheten av just detta skriver Karl Ove Knausgård i sin bok Oavsiktligt. Om att läsa och skriva – en måsteläsning för forskare!

Å andra sidan bär kassa texter på en pedagogisk potential. När allt flyter på så kan det vara svårt få syn på vad det är som verkligen sker. Men när något bryter samman eller skaver, då får vi syn på händelseförlopp och vad det är som gör att saker och ting vanligtvis funkar. Så även i text. Att identifiera brister och fel kan lära oss mycket om vad det är som sker i akademiska texter och vad som krävs för att de ska hålla ihop och kunna läsas av andra.

Att få ta del av en professors bristfälliga, rent av kassa, första utkast avdramatiserar både skrivande och akademiska hierarkier...

En typ av text som både avdramatiserar och bär på pedagogiska insikter är den ofärdiga texten – vad Anne Lamott kallar för a first shitty draft. För även de artiklar och böcker som prisas inom våra fält har någon gång varit ett ruffigt första utkast. Medan vikten av att som ung forskare lära sig att skriva a first shitty draft ofta framhålls i böcker och kurser om akademiskt skrivande, så är min erfarenhet att de inte delas eller studeras i den utsträckning som de borde. Att få ta del av en professors bristfälliga, rent av kassa, första utkast avdramatiserar både skrivande och akademiska hierarkier samt låter oss att förstå skrivarprocesser mer i detalj.

Så dela med er av era kassa texter! Tala om era misslyckanden! Då kanske vi inte bara känner en fördjupad tillit till våra pågående skrivprojekt, utan även till varandra.

Mer om skribenten

  • Forskare

    Han skriver om unga forskares villkor och vad en forskarutbildning egentligen är. Jonatan Nästesjö forskar om akademiska karriärer vid Lunds universitet.

Du kanske också vill läsa

Krönika 22 april 2024

Forskarutbildningen är inte ett enmansprojekt. De flesta forskare hjälper gärna andra och detta är en god grund för långvariga relationer inom akademin, skriver Jonatan Nästesjö.

Nyhet 22 april 2024

Redaktionen

Han skriver om unga forskares villkor och vad en forskarutbildning egentligen är. Jonatan Nästesjö forskar om akademiska karriärer vid Lunds universitet. På sin fritid leker han he...

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...