Doktorand i sjöfartsvetenskap vid Linnéuniversitetet
Krönika
Min akademiska karriär började på en kaserngård
Jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag stod på en kaserngård i Karlskrona en mycket blåsig och kall januaridag, skriver Fredrik Ahlgren.
Den där kaserngården måste ha varit sinnrikt planerad för att det alltid skulle blåsa kallt oavsett vilket håll det blåste ifrån (det gäller nog förresten för hela Karlskrona när jag tänker efter). Det är faktiskt 16 år sedan vilket känns som en halv evighet.
Jag hade under hela min uppväxt närt en dröm om att en dag läsa till civilingenjör, inom exakt vad visste jag inte säkert men det lutade åt maskinteknik eller hydraulik. Man brukar säga att lumpen gör män av pojkar, kanske ligger det något i detta då jag slängdes ut i en ny verklighet från en småstadsuppväxt.
Militären passade mig bra och jag trivdes fint när jag hamnade på en robotbåt, ett fartyg som hade inte mindre än tre gasturbiner som framdrivningsmaskiner. Tre modifierade flygmotorer som bokstavligt talat sprutade meterlånga eldsflammor under uppstart, inte speciellt bränsleeffektiva men däremot högljudda och effekttäta.
Det var en härlig känsla att få smyga ett maskinrum och känna att man lärde sig vad alla rör, sladdar och ventiler hade för syfte. För er som inte är bekanta med alla termer så betyder uttrycket ”smyga ett system” att man följer varje rör både på ritningen och rent fysiskt vart det än går. Företrädesvis genom att lägga en tumme eller hand på det och krypa, åla och klättra genom fartyget. En praxis som är mycket nyttig i många sammanhang.
Att ständigt ställas inför nya problem när saker gick sönder. Att leta efter orsaker och hitta förklaringar till varför det inte fungerade var det som jag tyckte allra bäst om.
Kanske har jag förträngt alla de andra timmarna som ägnades åt rutinmässigt underhåll, all denna städning och andra meningslösa förehavanden som gjordes bara för att det alltid varit så. Rutiner som görs bara för att, och inte ifrågasätts, kallas visst traditioner. Något som ni förstår att jag inte är en stor anhängare av.
Trots detta svetsades man samman av gemenskapen ombord och trivdes fint. Dessutom gav ett ihärdigt arbete resultatet att befälen ombord bestämde sig för att jag skulle fortsätta på officershögskolan. Jag, precis som de flesta andra människor, är mycket påverkbara om det framförs med smicker.
Precis som så många andra unga män (och en del kvinnor) blev jag lotsad vidare in i den militära banan. Förstås inte mot min vilja, verkligen inte, men med en stor påverkan från min gamla chief (jodå, jag minns Fredrik Winkler!).
Civilingenjören fick läggas på is ett tag, då jag påbörjade en utbildning till officer. Ett yrke som i högsta grad, åtminstone då, betraktades som en professionsutbildning.
På vilket sätt har detta något med mitt intresse och min karriär inom akademin att göra? Vi kommer till det i nästa inlägg.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 5 november 2024
Hur mår egentligen dagens doktorander? Och vilka är de största fallgroparna på vägen mot en doktorsexamen? Curie har pratat med tre forskarstuderande om doktorandlivets utmaningar ...