Mer omtanke ger bättre arbetsmiljö och vassare forskning

Och åldersnojan slog mig här med full kraft: jag tyckte ju att handledaren var en gammal farbror när jag angjorde forskarutbildningen! Idag är jag ungefär lika gammal som han var för knappt 20 år sedan. Paniken drev mig till att gubbreflektera litet över utvecklingen i akademin sedan jag började leva mitt liv i den här bubblan.

Allt var inte såklart bättre förr. Men, de senaste decenniernas utveckling inom akademin har inte bara varit av godo. En första trend rör IT-utvecklingen. Som på andra håll har jobbet blivit vanvettigt gränslöst. Tekniken gör att vi är ständigt nåbara samt att vi blixtsnabbt växlar mellan arbetsuppgifter och privata angelägenheter. Till detta kommer subtil press på att vårda och marknadsföra ”det personliga varumärket” i sociala medier. Sociala medier gör dessutom att man ständigt löper risken att jämföra sina inre demoner (misslyckanden och tillkortakommanden av diverse slag) med andras fernissa (Instagram, Twitter- och Facebookuppdateringar om forskningstriumfer).

En andra trend är framväxten av massuniversitet. Antalet grundstudenter har inte riktigt, men nästan, fördubblats sedan mitten/slutet av 1990-talet. Breddad rekrytering och fler till högre utbildning är en bra sak. Fast mycket talar för att en konsekvens blivit att förkunskaperna hos medianstudenten försämrats. Det är en stor pedagogisk utmaning att hantera växande antal studenter med sämre förkunskaper. Samtidigt verkar tilldelningen av resurser inte ökat lika snabbt som studentantalet. Utmaningen är enorm. Den sätter universitetslärare under stark press.

En tredje trend är (mitt månne subjektiva intryck) att ribban för vad som anses vara rimliga forskningsinsatser och en rimlig forskningsproduktion höjts, på gott och ont. För bara någon generation sedan ansågs det hyfsat okej att låsa in sig på kammaren, fem år senare presentera en monografi på svenska (och möjligen ett och annat bokkapitel). Idag är normen annorlunda. Ett par artiklar om året i internationella fackgranskade tidskrifter, helst topprankade, är standard för de nyare generationerna. Det paradoxala är att forskning är det sista många lektorer, åtminstone inom humsam-området, har tid med. I rapporten Att möta den högre utbildningens utmaningar visade Brommesson med flera, att svenska lektorer i nordisk jämförelse ges mycket begränsat utrymme för forskande verksamhet.

Vissa tycks gå opåverkade av utvecklingen, andra går under. I somras sparkade en debatt igång om akademikers arbetsmiljö i Storbritannien, efter att en lektor tagit livet av sig som följd av en absurt hög arbetsbörda. Arbetsmiljöproblem finns också i svensk akademi, och det gäller allt från doktorander till professorer. En sex år gammal doktorandenkät fann att 60–70 procent regelbundet skippar lunch eller arbetar över, och många var så slitna efter jobbet att det gick ut över deras privatliv. I en ny studie av svenska professorers arbetssituation menade rapportförfattaren att professorer ”uppfattar att det nästan är en katastrofsituation”. Orsakerna spåras bland annat till autonomireformen, brist på forskningsmedel och tid, liksom allehanda ojustheter från ledningshåll. Författaren tillägger att de ”ständiga kontrollerna och egenrapporteringarna lägger en våt filt över kreativiteten, nyfikenheten och forskningen”.

Medges att det är högst subjektivt, men intrycket är att många inom akademin avgjort kunde må bättre; och känslan är att läget förvärrats. Är spaningen korrekt, är de bakomliggande orsakerna långt fler än de tre trender jag berört (ytterligare kandidat är de senare decenniernas förändringar av universitetens organisations- och styrningsmodell, genom bland annat autonomireformen och nedtonandet av kollegialt beslutsfattandet till förmån för linjemodellen). Lösningarna på bekymren är därför sannolikt komplexa.

Men en liten, liten dellösning finns nog hos oss själva: som kolleger och kamrater i närmiljön. I den utmärkta boken Forskningens mörker: Om svarta känslor och konsten att vara lagom rädd skisserar sociologiprofessorn Stefan Svallfors (nå, som jag läser det) en idé kring närmiljöns ansvar för att lätta på den enskildes stress, rädsla och oro. Egentligen är det självklarheter. Att vi är vänliga mot våra kolleger. Genuint bryr oss om vad de gör och hur de mår. Inte vara missunnsamma, hugga varandra i ryggen eller döma; snarare premiera överseende med tillkortakommanden. Inte bara skapar det en mer avslappnad och trygg arbetsmiljö. Den sortens attityd lär dämpa rädslan för att misslyckas. I sin tur kan det öka risktagande och kreativitet. I slutändan bidrar det i ett och samma slag till bättre arbetsmiljö och vassare forskning.

Rapport: Att möta den högre utbildningens utmaningar Länk till annan webbplats.

Universitetsläraren: Utbrett missnöje bland Sveriges professorer Länk till annan webbplats.

Respons: Högskolepolitiken saknar stöd i forskning Länk till annan webbplats.

Bok: Forskningens mörker: Om svarta känslor och konsten att vara lagom rädd Länk till annan webbplats.