Mellan stolarna och ut ur systemen

Vad menar jag med det? Jo, förmågan, eller rättare sagt oförmågan, att arbeta är avgörande för rätten till ersättning. Den ska bedömas individuellt och kopplas till hur sjukdom påverkar olika individer. Fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom, och samma sjukdom kan påverka olika personer på skilda sätt. Men arbetsförmågan är också beroende av vilket arbete den relateras till.

För sjuksköterskan innebär ett brutet ben att arbetet inte kan utföras, medan professorn i de flesta fall kan fortsätta arbeta trots gipsat ben. På samma sätt kan den som lider av utmattningssyndrom klara enklare städ- eller lagerarbete, men inte ett koncentrationskrävande arbete eller arbetsuppgifter inom kontaktyrken som skola, vård och omsorg. Både människor och arbetsuppgifter är olika och arbetsförmågan är därmed relativ.

Enligt lagen ska arbetsförmåga bedömas mot olika typer av arbeten inom vissa fastlagda tidsintervaller. Fram till 180 sjukskrivningsdagar ska förmågan att arbeta bedömas mot det ordinarie arbetet, och därefter ska bedömningen göras mot alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Skulle jag som professor bedömas klara ett arbete på arbetsmarknaden efter 180 dagar förlorar jag rätten till ersättning.

Eftersom jag emellertid inte klarar mitt arbete på universitetet blir jag troligen hänvisad till arbetsförmedlingen. Men för att få rätt till arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsåtgärder måste jag stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket gör att jag måste avsluta min anställning vid universitetet. Samtidigt visar forskning att förutsättningen att komma tillbaka i arbete efter en sjukskrivning är betydligt bättre om man har ett arbete och därmed en förankring på arbetsmarknaden.

Ur samhällsperspektiv finns en uppenbar risk att kostnaden för sjukfrånvaron endast flyttas mellan olika myndigheter, medan individen riskerar att hamna mellan stolarna. Den relativa arbetsförmågan leder till att den som inom sjukförsäkringen anses ha tillräcklig förmåga för att arbeta, har en otillräcklig förmåga i konkurrensen med andra friska människor på arbetsmarknaden. Sjukförsäkringens rättsliga reglering kan därför leda till att människor hamnar mellan stolarna, och till sist ut ur välfärdens försäkringssystem.