Med journalistiskt hantverk når du ut

En forskare eller expert har ägnat många år – kanske decennier – åt sitt specialområde. Som journalist får jag i bästa fall en dag på mig för att läsa in ämnet, intervjua och skriva en artikel. I sämsta fall bara några timmar.

Inte sällan får jag och mina kollegor höra: tänk att du kunde få ihop något så begripligt av vårt korta samtal. Men det är så det ska vara. Att på kort tid göra ett komplext ämne begripligt för en allmän målgrupp i ett givet sammanhang är en del av mitt och andra journalisters uppdrag.

Under årets Forum för forskningskommunikation i Göteborg frågade en ung forskare om min första tanke när jag får i uppdrag att intervjua en expert. Jag svarade sanningsenligt att jag tänker att det kan bli svårt – men också spännande och roligt. Ibland tänker jag också: Varför skriver inte forskaren själv?

I ett samhälle som blir allt mer beroende av det skrivna ordet borde fler använda några av våra journalistiska metoder. Jag påstår inte att alla ska bli journalister. Men många skulle nå ut bättre med sin kunskap om de använde delar av det journalistiska hantverket. För alla oss icke-experter är information som gör det möjligt att fatta kloka beslut en demokratisk rättighet.

Ska vi då skrota den vetenskapliga texten? Absolut inte! Den har sin givna roll. Men de flesta forskningsområden skulle vinna på fler välskrivna populärvetenskapliga texter som ökar intresset hos den så kallade allmänheten. En målgrupp som också kan omfatta finansiärer, beslutsfattare och forskarkollegor från andra discipliner.

Vad är det då som utmärker den populärvetenskapliga texten?

Först och främst handlar det om att målgruppsanpassa – att sätta läsaren i fokus. Ett bra sätt att hitta en ingång är att besvara frågan ”för vems skull och varför skriver jag just denna text?”.

För att locka läsaren och behålla intresset måste ämnet också sättas in i ett begripligt sammanhang. Kan skribenten dessutom vara konkret och lyfta fram läsarens nytta, ökar chansen att texten blir läst. Andra sätt att fånga läsaren är att lyfta fram det oväntade. Det är alltså inte konstigt att tidningar väljer rubriker som Bruna bönor kan minska risken för övervikt.

Med en given målgrupp och ett tydligt syfte blir det också lättare att avgränsa ämnet och börja med det som är viktigast (för läsaren). Även om jag tycker att ämne är en ”kioskvältare” kan jag tyvärr inte utgå från att läsaren delar denna uppfattning. Dessutom har de flesta ont om tid.

Medan den vetenskapliga texten måste följa en given form, kan den som skriver populärvetenskapligt vara betydligt friare. Ett reportage lockar antagligen andra läsare än en faktatext och ibland fungerar en debattartikel bättre än ett pressmeddelande.

Oavsett textens form och genre måste slutligen läsaren ha en chans att förstå språket. Vilka termer och fackuttryck behövs? Och vilka behöver förklaras?

Det handlar helt enkelt om sunt förnuft. Spetsat med en gnutta mod för att våga kliva utanför de välkända ramarna. Under arbetet med boken Skriv populärvetenskapligt har jag och min medförfattare Susanne Rydell fått positiv respons från många håll. Det tolkar vi som att allt fler forskare och experter inser värdet av att så många som möjligt förstår och kan ta till sig information om komplicerade ämnen.

På några decennier har undervisning blivit en akademisk merit. Om ytterligare några år ger kanske också populärvetenskaplig publicering akademiska pluspoäng.

Det tror och hoppas vi!

foto: Jan Vejstad