Professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm
%20svart%20kugghjul.jpg)
Karl Wennberg skriver om granskningsmaskineriet. Foto: Juliana Wiklund, Chester Alvarez/Unsplash
Krönika
Måste alla forskare skriva ansökningar?
Det är svårt att sticka ut om det finns en massa krav i utlysningstexten. Istället borde vi göra det enklare − både att söka och granska, skriver Karl Wennberg.
I dessa dagar är vi nog många forskare som sitter och filar på våra forskningsansökningar. Ansökningar som är tänkta att leda till nästa banbrytande genombrott i alltifrån epigenetik till nordiska språk.
Jag tycker det är lite synd att alla måste skriva forskningsansökningar, eller ja, de flesta forskare i Sverige i alla fall. I andra branscher är man lite mer specialiserade, vissa drar in pengar (säljare), andra spenderar dem för att komma på nya saker som kan säljas (ingenjörer) någon tredje räknar på det hela (redovisningsekonomer). Enligt ekonomisk teori tjänar vi alla på det, att bli lite mer specialiserade och arbeta tillsammans.
Jag tycker det är lite synd att alla måste skriva forskningsansökningar ...
Kanske borde vi ha en eller två personer i våra forskargrupper eller avdelningar som ägnar mer tid åt att skriva ansökningar åt kolleger som är mindre bra på det, men är bra på att forska och/eller undervisa. Istället för att alla "ska göra allt" kanske vi alla skulle tjäna på en högre grad av specialisering inom våra forskargrupper och avdelningar. Men så får man väl inte göra? (finns säkert någon som gör).
För länge sedan fick jag följande råd som doktorand: ”You are now in Academia! You need to write papers, teach classes, and raise research funds. Try to become really good at at least two of these. If you can only do one, you’ll be dependent on other people. Few people are good at all three”.
Det var bra råd. När jag sedan läste den utmärkta boken Lab Girl insåg jag att systemet är mer komplext, och långt ifrån rättvist. Vi är alla beroende av någon annan. Vi behöver någon som lär oss hantverket i just ett visst vetenskapligt skrå, vi behöver tips i undervisningen, vi behöver hjälp att söka pengar. Världen är inte rättvis och vi kan inte reglera bort (alla) orättvisor men vi kan hjälpas åt, speciellt om vi haft lite framgång.
Kanske är det okej att dela upp jobbet, eller att specialisera oss lite. Då behöver man samarbeta, och har förtroende för varandra. I de flesta andra verksamheter jobbar folk tillsammans, men utvärderas kollektivt, och belönas till stor del kollektivt. Jag tror till och med att det finns forskning på att kollektiva belöningar är mer effektiva. I akademin är allt väldigt individualiserat.
Kanske är det okej att dela upp jobbet, eller att specialisera oss lite.
Jag tycker det finns ett stort värde i att sätta sig ner och skriva en ansökan på ett nytt ämne, eller varför inte en programansökan. Om man tar sig tiden på riktigt. Det är ett tillfälle att reflektera över vad man har gjort, och vad andra har gjort, och vad man tycker verkligen behövs i forskningsämnet.
Tyvärr får jag som granskare alltför ofta intrycket av att många skriver om någonting de redan gjort tidigare, men i en ny kontext eller med en något utvecklad metodik. Eller hänger på vad som trendar. Vissa använder fina ord som låter bra eller efterliknar en viss utlysningstext, men ofta verkar det ihoprafsat och inte genomtänkt.
Ansökningar är dock sällan felstavade nu för tiden, vi använder ju AI. Och om vi inte känner oss kreativa med deadlines i antågande, kanske kan man använda AI för att bli mer kreativ? Kanske använder vi det redan för mycket, eller på fel sätt. Jag frågade om man får använda AI för granskning också, men det är tydligen jätteförbjudet.
Det är svårt att ”sticka ut” om det finns en massa ”skall-krav” i utlysningstexten. Fler och fler bidragsgivare lägger till allehanda krav, till ondo för forskningskvaliteten tror jag. Istället för att göda granskningsmaskineriet borde vi göra det enklare. Enklare att söka, enklare att granska.
Jag frågade om man får använda AI för granskning också, men det är tydligen jätteförbjudet.
Här sitter man och klurar på sin ansökan. Snart ska jag nog också granska någon annans. När det gäller artiklar i tidskrifter känns det ofta uppiggande, jag jobbar gratis för att ge konstruktiv kritik till någon i fältet, och får en massa konstruktiv kritik själv av någon annan.
Men när det gäller de svenska forskningsansökningarna, tja, det är ju sällan ens någon återkoppling. För krångligt, för dyrt säger de. Det kostar ju en massa pengar också, granskningsmaskineriet. Och tar mycket tid. Det borde gå att effektivisera på något sätt. Kanske även göras mer innovativt.
Vissa föreslår att forskningsråden ska avvecklas till förmån för större basanslag. Mer forskning i tjänsten, för alla. Andra säger nej. Då fördelas ju forskningsresurserna av våra lärosäten istället för forskningsråden.
Forskare litar tydligen inte alltid på sina arbetsgivare. Nästa krönika kanske ska handla om dem, arbetsgivarna. Måste bara bli klar med min ansökan först.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 29 januari 2025
Han skriver om forskningspolitik, arbetsmiljö på högskolan och forskningsfinansiering. Karl Wennberg är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskar bla...
Nyhet 28 januari 2025
Sökandet efter intelligent utomjordiskt liv har börjat tas på större allvar inom akademin. Foliehatt-stämpeln är på väg att suddas bort, och till våren håller ett svenskt lärosäte ...
Debatt 22 januari 2025
Stem-kompetenser är nödvändiga för att lösa globala problem, enligt regeringens forskningsproposition. Om vikten av att även satsa på andra ämnesområden sägs inget. Men en enkelspå...