Man vill ju gärna göra rätt – hur tar jag mig till Krakow?

2019-03-19

Krönika av Nina Wormbs, universitetslektor i teknikhistoria vid KTH, om klimatångest och att som akademiker ta konsekvenserna av sin kunskap.

Flygresor har fått stort utrymme de senaste åren även om kunskapen om deras effekt funnits länge. Första gången jag hörde om en akademiker som inte reste var 2010. Jag var på en konferens i Oslo och hade sett fram emot att byta några ord med en kanadensisk klimatforskare som studerade havsis. Hennes kollega berättade att hon tagit konsekvenserna av sin kunskap och slutat flyga. Det fyllde mig med vördnad, men jag fortsatte ändå själv.

Tåg till Krakow skulle innebära nio byten varav ett klockan tre på natten. Jag upplevde stark klimatångest.

Förra året tippade det över och det framstod plötsligt som omöjligt för mig att flyga till Krakow för att delta i ett större möte med ett H2020-projekt där jag leder ett delprojekt. Jag ringde min resebyrå. Tåg till Krakow skulle innebära nio byten varav ett klockan tre på natten. Jag upplevde stark klimatångest. Målkonflikterna stod som spön i backen. Resan med tåg skulle ta lång tid, jag skulle inte komma fram utvilad och dessutom skulle det kosta mycket mer.

Alexanderhugget var när min vän föreslog färja över Östersjön. Jag bokade Nynäshamn – Gdansk och så tåg därifrån. Det skulle visserligen ta lång tid, men jag kunde sova på båten och arbeta både där och på tåget. Jag var rätt nöjd med mig själv och började se fram emot äventyret 

Innan jag tog pendeln till Nynäs kollade jag min mejl. Ett oansenligt meddelande deklarerade att färjan var inställd. Den närmaste timmen blev hektisk. Jag insåg att bolaget också trafikerade Ystad – Swinoujscie. Jag skulle precis hinna ner till Skåne. Med tåg. Resebyrån lyckades boka om och nya biljetter ställdes ut, samtidigt som jag försökte utröna varför båten aldrig lämnat Gdansk dagen innan. Vinterstorm på Östersjön, motorfel eller allmänt tumult efter mordet på borgmästaren?

Trots att tåget fastnade en timme i Höör – på grund av ”spårspring” – hann jag. Färjan var ödslig så när som på ett helt område avsett enbart för långtradarchaffisar, en kontrast till Gotlandsbåten i juli. Vi anlände till Swinoujscie i becksvart gryning och det var två timmar till nästa tåg till Krakow. Väl ombord var det tio timmars ostörd resa genom ett januarigrått landskap.

Hemresan var mindre dramatisk och enligt ursprungsplanen. Den stora utmaningen var att ta sig från Gdansk tågstation till färjeterminalen. Efter att ha frågat runt kunde jag till slut köpa biljett till buss 106 som letade sig norrut genom nedgångna förorter på skruttiga vägar förbi utslängda Maersk-containrar bland bladlösa glesa björkar.

Hade jag genomgått allt detta för att i slutänden ändå släppa ut lika mycket som om jag hade flugit?!

Vid incheckningen föll min blick på biljetten och jag såg siffran 461 kg CO2. Jag var tvungen att titta igen. Jo. Så stod det. Jag gjorde ett lätt överslag. Och det svindlade. Hade jag genomgått allt detta för att i slutänden ändå släppa ut lika mycket som om jag hade flugit?! Eller kanske mer?

Jag gick på båten med blandade känslor. Visst, himlen var vacker och vattnet lugnt men jag var vid det här laget utled på den stabbiga polska maten och dubbade televisionen. Mörkret sänkte sig över min hytt. När vi nästa dag var försenade och därtill tvingades vänta på att alla långtradare först skulle köra av innan vi fick gå iland var min besvikelse om inte monumental så i alla fall mycket stor.

Jag har fortfarande inte försökt räkna ut precis vad min resa gav för avtryck. I varje nytt samtal framstår det som alltmer komplicerat och frasen ”det beror på” är en återkommande refräng. Det står helt klart att jag har mycket att lära om jag ska göra annorlunda, det vill säga inte ta den väg både jag och resebyrån kan, genom luften.

Det trista är att även om jag lyckas få ordning på kg CO2 och höghöjdseffekter och lär mig vad polska tåg egentligen släpper ut, så kommer målkonflikterna ändå att återigen flockas. För vad är egentligen det rätta att göra? Hur ska jag sköta mitt akademiska arbete och samtidigt ta ansvar för klimatförändringarna? Det flesta omkring mig fortsätter att flyga som om ingenting hade hänt. Tycks det mig, bör jag väl tillägga. Vad vet jag egentligen om deras inre överläggningar.

Jag resonerar med mig själv, väger för och emot, men känner mig sällsamt vilsen. En liten tröst infinner sig när jag får syn på Rebecca Solnits A field guide to getting lost i min bokhylla. Kanske är det nödvändigt att jag tappar bort mig om jag ska hitta en ny väg.

78

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • David van der Spoel

    Bra att du tog färjan i alla fall. Svaret på utsläppsfrågan beror på. Om man delar färjans oljeåtgång med antalet resenärar stämmer det kanske men eftersom färjan var fullt av lastbilar ska man ta deras vikt med i beräkningen också.

    2019.03.21

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter