Lita på vad du kan

– Har du verkligen nytta av doktorshatten därute?

Den frågan får jag ibland av tvivlande gamla kolleger sedan jag raskt hoppat ut ur akademin efter min disputation 2001.

Mitt svar är: ja, det har jag.

Precis varje dag.

Att disputerade naturvetare och ingenjörer går till näringslivet förvånar ingen. Men egentligen borde det inte vara så konstigt när humanister och samhällsvetare gör det heller.

Det som efterfrågas ”därute” är nämligen sällan expertis i särskilda ämnen – i mitt fall svensk stålpolitik, fransk kulturpolitik och teoriutveckling på området politisk rationalitet. Det är bara att inse att få företag sysslar med idévärlden hos Charles de Gaulle. Men det är inte många företag som specialiserar sig på intermolekylära bindningar heller.

Nej, det som omvärlden vill åt är de förmågor man byggde upp medan man doktorerade. Ungefär dessa:

A. Att snabbt förstå komplicerade sammanhang.

B. Att analytiskt kunna bryta upp ett stort material och dra en slutsats om vad det betyder.

Och sist men inte minst C: Tilliten till den egna förmågan att göra A och B.

För, som jag brukar säga till icke-akademiker: ”Att doktorera är en sorts intellektuell jägarutbildning.”

Och den metaforen förstår alla.

Mitt skutt var väldigt långt. Jag gick direkt från doktorsmiddagen till nyhetsredaktionen på en kvällstidning.

En enorm kontrast, förstås. Produktionstempot var högt för de politiska reportrarna som ofta skrev flera artiklar om dagen. Jag besökte aldrig arkiv för att få kunskap om något men ringde kanske 30 telefonsamtal om dagen. Tjatade och lirkade. Satt gömd i buskar och bilar och väntade ut politiker som inte gärna ville prata med kvällstidningsreportrar om sina förehavanden.

Men när de pratade, och särskilt när samtalen handlade om politik snarare än om felparkeringar eller svartbyggda badrum, då brukade vi finna varandra, politikerna och jag. En ömsesidig respekt uppstod, som ibland till och med underlättade samtalen om olagliga barnvakter. De förstod att jag var samhällsintresserad på riktigt, och jag förstod att deras drivkrafter inte bara var machiavelliska.

Så småningom kom doktorerandet ifatt mig. Jag tröttnade på att bevaka politikers felparkeringar, sa upp mig och startade eget i nischen politiska konferenser och debatter som jag strukturerar och leder på uppdrag av myndigheter och företag. Som just behöver hjälp med att förstå sig själva och sina uppdrag, strukturera, sortera, hitta konfliktlinjer och komma vidare. Precis vad en disputerad statsvetare kan bistå med.

Jag började nästan skratta när jag insåg att mitt arbetsliv på sätt och vis går ut på att återuppföra de allra bästa, roligaste och mest klargörande forskarseminarierna jag upplevde vid Skytteanum (statsvetenskapliga institutionen) i Uppsala på 90-talet. Med skillnaden att jag mellan varven hinner skriva en och annan tidningsartikel också.

Detta bevisar nog att man aldrig kan springa iväg från sig själv: Men framför allt att världen utanför behöver oss, just för att vi har doktorerat.

I efterhand låter det kanske enklare än vad det var. Jag hade inte kunnat byta bransch som jag gjorde om jag inte parallellt med forskarutbildningen hade upprätthållit journalistisk verksamhet. Men jag hade nog inte heller kunnat ta klivet till ytterligare en bransch om jag inte hade haft min forskarutbildning i botten.

Så mitt råd till dagens unga doktorander är: släpp aldrig taget om omvärlden. Odla dina kontakter och skaffa dig gärna arbetslivserfarenheter utanför akademin. Lita på vad du kan! Det finns en hel värld där ute som behöver dig!

Någon fysisk doktorshatt skaffade jag faktiskt aldrig. Men ringen bär jag med stolthet.