Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Lita på mig, jag är expert!

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, heter det i den svenska regeringsformens första paragraf. Via politiska representanter ska medborgarna styra över gemensamma angelägenheter. Ett samhälle som bygger på vetenskap och teknologi, förutsätter så specialiserad kunskap att varken politiker eller medborgare kan förstå allt. Vem ska tillhandahålla all denna kunskap, undrar Anna Birgersdotter.

Denna gång vill jag problematisera kring akademikern som expert och synen på forskningskommunikation i demokratins tjänst. Det är något som jag själv tror på, men det beror på hur det görs.

Filosofen Feyerabend såg vetenskapen som en möjlig förtryckande kraft och att stater kunde använda evidensbegreppet eller vetenskap för att köra över befolkningen. Så har vissa uppenbarligen upplevt situationen under coronapandemin. Trots Sveriges öppna strategi har en del känt sig förtryckta och hävdat att staten lyssnat på ”fel experter”. Experterna, som representerar forskning och vetenskap, kan också upplevas tillhöra en elit.

Förutom att det krävs en viss utbildning för att förstå vetenskap kan det verka som att forskning och teknikutveckling som 5G har väldigt mycket pengar. Universitet bygger nya imponerade byggnader för att kommunicera sitt värde mot studenter och finansiärer, samtidigt som vi har ett växande ekonomiskt utanförskap i samhället. Kan alla känna att experterna i de nya glänsande husen representerar dem eller vill dem väl?

Jag önskar att fler fick möjligheten att möta och prata med forskare och ta del av allt den kunskap vi genererar i Sverige. Men för att möta dem vi tjänar med vår kunskap behöver vi vara där de är.

Synen på vem som är expert kan dock skifta. Staten och traditionella medier ser en expert som en i ämnet skolad akademiker. Men via sociala medier kan du bli en självutnämnd expert (och i vissa fall kan det stämma – någon som nördar ned sig i ett ämne kan mycket väl bli expert).

För att ses som expert av någon som inte har full insikt i ett område (som en vanlig samhällsmedborgare) spelar karaktärsdrag som transparens, kompetens och trovärdighet en viktig roll. Om experten betraktas som trovärdig beror inte nödvändigtvis på personens akademiska meriter utan på om experten upplevs vilja lyssnaren väl, enligt studier av bland annat Eiser. Det här kanske kan vara förvånande för forskare som känner ”att vi vet ju hur det är”, att de också måste fundera på vikten av att kunna mötas, samtala och lyssna.

Jag har märkt att det klassiskt akademiska tillvägagångsättet att kommunicera ”forskningsevidens” har kopierats av hobbyexperter. På sociala medier har till exempel antivaxxare via två forskningsartiklar och en photoshoppad graf ”bevisat” att vaccin är farligt. På samma sätt har alternativa coronastrategier förslagits. Det här får mig att tänka på Feyerabend, de anser sig vara förtryckta av evidensbegreppet och försöker slå tillbaka på samma sätt.

Jag upplever att de här grupperna är arga för att deras så kallade evidens inte tas på allvar. Eftersom kunskapen om den vetenskapliga metoden eller djupkunskapen i ämnet oftast saknas är det enkelt att sticka hål på argumenten. En forskare vet att en fluga inte gör någon sommar och att en artikel eller photoshoppad graf inte är evidens, men hobbyexperterna vet inte det.

När jag undervisar ber jag mina studenter vara försiktiga med att säga “forskning visar”, för det gör ett uttalande till en obestridd sanning. Som komikern Dara O’ Brien beskriver den vetenskapliga metoden: “Science knows that it doesn’t know everything, otherwise it would stop”.

Evidens är inte alltid så robust som vi skulle önska och världen är inte alltid repetitiv. Samtidigt är tillgängliga data det bästa vi har att basera beslut på (med insikten om att evidens kan uppdateras). Men beslut kräver också empati och politisk insikt, vilket experterna kan sakna.

Det var min problematisering kring experter. Nästa gång vill jag problematisera om hur vi lyssnar och tar in information.

Mer om skribenten

  • Anna Birgersdotter

    Projektsamordnare på enheten för bioentreprenörskap

    Hon skriver om forskningskommunikation och kommande förändringar inom hälsa och sjukvård. I sitt arbete utvecklar Anna Birgersdotter nya utbildningar inom hälsa och kommunikation och skapar mötesplatser för dialog. .

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...