Låt inte samtalet försvinna med monografin

2013-05-03

Krönika av Göran Blomqvist, vd Riksbankens Jubileumsfond, om hur humanister och samhällsvetare publicerar sina resultat.

Det fanns en tid då humanister och samhällsvetare skrev monografier när de redovisade sin forskning. Avhandlingar såväl som andra studier avslutades med en bok. Här fick forskningsresultaten bre ut sig, och det ofta på svenska.

Men trots att det i dag ges ut fler böcker än någonsin har den akademiska monografin tappat mark. Det märks inte minst på Riksbankens Jubileumsfond (RJ) och de senaste årens ansökningar om tryckbidrag från forskare som har RJ-anslag. I princip beviljar RJ, efter sakkunnigbedömning och författarens eventuella bearbetningar, alla sådana ansökningar. Reglerna har inte förändrats, ändå har antalet ansökningar och därmed beviljade tryckbidrag minskat till mindre än hälften sedan 2005. Bottenåret 2010 beviljades ett enda produktionsstöd!

Pressen att skriva böcker är helt enkelt inte så stor eftersom böcker inte längre är lika meriterande som tidigare. Många slutredovisningar som kommer in till RJ vittnar dessutom om att forskare trots högt ställda mål om att skriva en monografi där resultaten sammanfattas och resonemangen fördjupas, inte mäktar med det under sin projektid. I stället fokuserar de på artiklar i internationella peer-review-tidskrifter.

Det är bra. Många av de ofta tjocka luntor som skrevs tidigare blev sällan eller aldrig lästa. Artiklarna premierar det precisa och kortfattade och resultaten når intresserade forskare också utan för det svenska språkrummet. Men det finns en del problem med utvecklingen. Fackböcker på svenska nådde trots allt i en del fall ut till en bredare allmänhet. De recenserades i de större facktidskrifterna och ibland till och med i övrig press, vilket ledde till ett gemensamt samtal kring forskningen.

När forskningen nu fragmentiseras i artiklar finns det en risk för att samtalet om forskningen om inte försvinner, så i alla fall blir svårare att föra.  Artiklarna är många och svåra att hitta. För humanister och samhällsvetare saknas dessutom tidskrifter som alla läser eller åtminstone förutsätts läsa – motsvarande naturvetarnas Science och Nature. Detta riskerar att utarma det vetenskapliga samtalet både över disciplingränserna och med allmänheten, i synnerhet som dagspressens fackboksgranskning krympt den senaste tiden.  I förlängningen leder det till problem för hur allmänheten nås av ny kunskap.

Forskningens specialisering, som ökar i takt med att forskarna och ämnesområdena blivit fler, är också problematisk när det kommer till publicering. Specialiseringen har inte bara resulterat i en uppdelning mellan konstvetenskapliga och statsvetenskapliga tidskrifter.

För att ta de historiska tidskrifterna som exempel: internationellt finns det förutom nästan alla tänkbara geografiska och kronologiska uppdelningar, också särskilda tidskrifter för socialhistoria, urbanhistoria, familjehistoria, historisk demografi, militärhistoria, kunglig asiatisk historia, renässansstudier, amerikansk kommunistisk historia, historieteori, ekonomisk historia, företagshistoria, arbetarhistoria, finanshistoria, miljöhistoria, etnisk historia, judisk historia, historiografi, oral history, historia om Holocaust eller folkmord, filmhistoria, bokhistoria, religionshistoria, vetenskapshistoria, medicinhistoria, datorns historia, teknikhistoria samt förstås en hel del tidskrifter som fokuserar på kvinnohistoria.

Detta är långt ifrån en fullständig lista. Nu senast uppmärksammades de problem som den här typen av specialiseringar leder till av David Rubenson i The Scientist. Han menar att den hårt dragna specialiseringen riskerar att leda till tidigare okända svårigheter för den inomvetenskapliga kommunikationen. Enligt Rubenson riskerar vi till och med att hamna i en kommunikationskris för vetenskapen, där specialiseringen och ökningen av antalet forskare, som skett samtidigt, riskerar att göra alltmer vetenskap obegriplig för nästan alla utom ett litet insatt fåtal. Det han talar om är alltså inte att allmänheten går miste om forskningsresultat och ny vetenskap, utan om att forskare riskerar att inte förstå varandra.

En finsk professor i statsvetenskap vittnade om detta då han nyligen berättade för mig att hans yngre kollegor var fantastiska forskare inom sina områden, men saknade grundläggande kunskaper om politik och hur den bedrevs. Sådant hann de helt enkelt inte fundera över när de intensivt ägnade sig åt att specialisera sig och meritera sig. Inom humsam-ämnen finns dessutom sedan flera år en diskussion om avsaknaden av synteser och överblickar.

Monografin medverkade i bästa fall till ett vetenskapligt samtal både i fackpress och utanför akademierna. Böckerna recenserades och diskuterades; artiklar från diverse högt ansedda internationella tidskrifter når sällan forskare utanför den inre kretsen och bara i undantagsfall dagspressen.

Det är vare sig möjligt eller önskvärt att vrida utvecklingen tillbaka – monografins högtidsdagar är över. Men synteser, breda fördjupningar, samtal över ämnesgränserna och mellan discipliner behövs, liksom ett offentligt samtal om och med forskningen. Nu gäller det att hitta sätt att publicera och diskutera vetenskap som tillfredsställer de enskilda forskarnas krav på att nå ut internationellt, att meritera sig och samtala med likar – och samtidigt lever upp till forskningens krav på en scen där resultaten får ta plats och diskuteras mer allmänt.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter