Låt forskning få vara en äng med oväntade blommor

Botanikern slår sin äng med vässad lie och drömmer om nästa sommar. Nu är tiden mogen för ett nytt odlingsår. Tid att leta sällsynta fröer och låta tjälen luckra upp jorden.

Själva blomningstiden är kort och när ängen blommar som mest vill många köpa buketter. De flesta väljer blåklockor, några vill ha darrgräs. Botanikern själv föredrar när en oväntad blomma slår ut. Kanske från ett frö som liftat med en flyttfågel eller legat gömd bland andra. Då är hon lycklig.

Med åren blir de långväga fröblandningarna allt dyrare. För att sälja fler buketter sår botanikern in mer av blåklockor och darrgräs. Ängen föräras alltmer sällan besök av oväntade arter. Konkurrensen från de planerade sorterna har blivit för stor.

Ängen föräras alltmer sällan besök av oväntade arter. Konkurrensen från de planerade sorterna har blivit för stor.

När en ökande andel av universitetens forskningsmedel går via finansiärer som utlyser projektmedel sker en tyst omformulering av vad forskning är. Med projektifiering riskerar vi att göra om vetenskapens äng med plats för det oväntade till en produktionens havreåker.

Jag är naturligtvis inte emot forskningsprojekt, men vi riskerar att tappa vetenskaplig höjd om vi tror att ett forskningsprojekt omfattar hela den vetenskapliga processen och låter projektfinansieringen dominera forskningslandskapet. När vi likställer forskning med forskningsprojekt, eller en äng med blombuketter.

Forskningsprojekt utgör i sin bästa form en paketering av den del av processen där hela eller delar av forskningsfrågan operationaliseras. Men utan en stark forskningsfråga riskerar projektformen att bli en konstruerad förpackning i syfte att göra aktiviteter som förknippas med forskning möjliga att planera, utföra och inte minst utvärdera.

När vi likställer forskning med forskningsprojekt, eller en äng med blombuketter.

Projekt är till sin natur linjeformade, med en plan och ett resultat. Det står i skarp kontrast till vetenskapens kontinuum med sin oförutsägbart slingrande form. Ibland till och med fragmenterad med ett eller flera tankehopp.

Den mest kritiska fasen i forskning är sannolikt frågeformuleringen. Där föds idéer som bryts mot teorier och andras kunskap och föreställningar. Under frågeformuleringen aggregeras kunskap och nya fria oväntade associationer tillåts uppstå. Lucker jord med plats för det oväntade.

Frågeformuleringen är per se en kreativ process som förutsätter tid att tänka, definiera och formulera – liksom tid och form för att skava egna idéer mot andras. Ofta sker formuleringen av nya forskningsfrågor över en lång period, med återtag och nytag. Med tid för tjäle och träda.

Frågeformuleringen är med andra ord en resurskrävande process, som sker långt innan tilldelning av projektmedel.

I den processen definieras såväl höjd som gränser för den nya kunskap som den vetenskapliga frågan ämnar avtäcka. I syfte att avslöja det som tidigare varit dolt. Frågeformuleringen är med andra ord en resurskrävande process, som sker långt innan tilldelning av projektmedel.

Utan tillgång till fri forskningstid och till obundna resurser måste den kritiska frågeformuleringen finansieras via befintliga projektmedel, inte sällan inklämt i slutfasen av en projektperiod. Det säger sig självt att dialogen därmed på ett naturligt vis förhåller sig till ramarna för det pågående projektet. Större utsvävningar, kunskapsöverföring eller associationer till andra vetenskapsområden liksom annan mer avancerad intellektuell akrobatik är svår att försvara gentemot en begränsad projektbudget.

På så vis investeras mer forskningstid i att formulera nya forskningsfrågor i utkanten av det redan kända och i det som finansiären bevisligen vill betala för. En god jordmån för säkra förväntade resultat, och fler blombuketter till folket – men allt mindre plats för oväntad ny kunskap.