Läsandets lov

Kärt barn har många namn. Det sistnämnda sägs härstamma från ett initiativ på bokmässan 2015. Senare plockades det upp av regeringen. Jag gillar det. Alltså, jag gillar lovet – och jag tror nog att ungdomarna uppskattar en vecka ledigt mitt i mörka hösten – men jag gillar också beteckningen. Läslov.

Som akademiker ger jag mig tillkänna inte genom läsande utan framför allt genom skrivande. Och naturligtvis ingår en del prat också, på föreläsningar, seminarier, konferenser. Spännande prat, roligt prat, utvecklande prat, utmanande prat. Pratet är för det mesta givande och jag inbillar mig att detta beror på att pratet är dialogiskt. Ett bra samtal är ett sam-tal, en aktiv deltagare lyssnar, stannar upp, anpassar, modifierar, lär sig. Även ett hett meningsutbyte på ett seminarium är i bästa fall ett samtal i denna bemärkelse.

Till och med de mest monologa pratformerna är dialoger. I en föreläsning känner en kompetent föreläsare av publiken, stannar upp, vecklar ut det som behöver vecklas ut, snabbspolar förbi det som redan finns i rummet. Publiken är inte passiv. Den talar till föreläsaren med inpass, men framför allt med ansikten, blickar, stämningar. Aldrig har väl föreläsningens dialogiska natur blivit så påtaglig som när samspelet reduceras till chatten i Zoom-fönstret. Dialogen stympas, föreläsningen haltar, blir en monolog. Föreläsningens konst dör skärmdöden.

Skrivandet då? Här får jag själv kontrollen, det är mina fingrar som skriver. Men det är självklart också en dialog. Jag tänker ju mig att någon ska läsa det jag skriver: en annan forskare, en student, eller någon annan. Sam-text, så att säga.

Ett av de bästa skrivtips jag någonsin fått var att skriva för en person. Att skapa en fiktiv läsare av kött och blod – med livshistoria, ålder, utbildningsbakgrund, utseende, allt – som man skriver för. Jag brukar försöka göra det, en ny för varje projekt. I min inbillning går jag i direkt dialog med henne eller honom, jag kan föreställa mig hens invändningar och försöka formulera mina argument på ett så tydligt sätt som möjligt för att nå dit jag vill.

Och det är klart att det blir annorlunda om jag skriver kring en detalj i byråkratiteori för organisationsforskare, än om jag skriver en grundläggande lärobok i akademiskt skrivande där min läsare är student på en introduktionskurs. Och det är ju det som är poängen. Inte att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin, men att ställa sig i min dialogpartners skor, att vilja försöka nå fram; ordet kommunicera kommer från latinets communicare, ”att göra något gemensamt”.

Men så var det då detta med läslov. Och här kommer naturligtvis den andra sidan av myntet in i bilden: när jag tillåter mig vara textens ”mottagare” eller ”konsument”. Dynamiken finns fortfarande där. Nu är det jag som läsare som utifrån en text, vars svarta bokstäver på vit fond är statiska, försöker begripa mig på vad det är författaren vill förmedla till mig. Men kanske ännu mer – och detta tänker jag mig handlar om en konstart som man måste öva på – låta mig bli just den som författaren riktade sig till.

Det är förstås inte alltid enkelt. Men att läsa exempelvis en text riktad till en liten grupp experter som vore den riktad till en mer allmän läsare funkar inte. Att läsa en utläggning om Webers byråkratibegrepp och läsa det som om byråkrati betydde ”administrativt strul” är visserligen fullt möjligt men vore likväl fel. Att å andra sidan läsa texten riktad till en nybörjarstudent som vore det en avhandling i vetenskapsfilosofi är förstås lika skevt.

Läsande handlar inte enbart om att försöka förstå det skrivna utan också om att skapa ett förstående själv. Ett slags ödmjukhet. Om en vilja att utmana sin egen förståelse utifrån en annans idé om vem jag är, eller kan vara. Att försöka förstå författaren men också att förstå sig själv och de olika läsaridentiteter man kan träda in i. Och hitta nya sådana, att tillåta läsaridentiteterna att fluktuera. Självklart kräver detta övning – det är så mycket lättare att stå kvar där man står och betrakta de svarta bokstäverna som vore de skrivna bara för mig, här, nu.

Det betyder inte att ge upp det kritiska läsandet. Men det betyder att vara medveten om vilket slags kritik man ägnar sig åt och utifrån vilken position den kommer.

Att vara akademiker är att skriva. I alla fall om du frågar mig. Men att skriva är att delta i ett samtal – det är också att läsa. Akademiskt skrivande och dess olika former är idag ett ”hot topic”, åtminstone inom samhällsvetenskaperna. Inte sällan är det en ganska infekterad fråga. Ibland tror jag att vi kanske skulle må bra av att fokusera på akademiskt läsande lite mer. Kanske skulle man ge sig själv läslov lite oftare.