Läraren som jag inte kan glömma

Djupt inne i minnets irrgångar finns något som kliar. Eva, en av lärarna på gymnasiet. Det är minnet av Eva som får det att klia i huvudet. Hur kan jag få kliet att försvinna?

Jag tror att vi alla har en Eva. Vad vore vi utan Eva?

Haraldsbogymnasiet, Samhällsvetenskaplig linje. Vi killar var i minoritet. Normen var att inte ta för seriöst på studierna, i alla fall inte utåt sett.

En som skilde sig från mönstret var Svante. Till skillnad från mig var det självklart att han skulle läsa vidare på universitetet. Det hade alla andra i familjen gjort. Hans familj var ju tjänstemän. Min var arbetare.

Normen sade att lärarna inte skulle uppskattas. De fick därför varsitt öknamn, det ena mer sinnrikt och brutalt rättframt än det andra. Eva hade kopparrött hår, alltid klippt med skarp kontur runt huvudet. Hon fick namnet Hjälmen.

Normen sade att lärarna inte skulle uppskattas. De fick därför varsitt öknamn, det ena mer sinnrikt och brutalt rättframt än det andra.

Varför lämnade hon ett sådant avtryck?

"Fortsätt så, använd din egen röst, jag ser att du kan."

Det korta omdömet med böljande skrivstil på en uppgift i svenskan slog an en ton. Betygen kanske var möjliga att höja, trots allt, bara jag ansträngde mig mer. Lågan tändes, blev plötsligt till en reell möjlighet även i ämnen med andra lärare.

***

När det var hög tid att fundera över vad som skulle hända efter studenten var det en del andra som pratade om val till universitetet. För min del framstod framtiden snarare som ett blankt papper. De synliga alternativ som framträdde var föräldrarnas slitsamma kroppsarbeten. Stadig inkomst, trygghet, förutsägbarhet, vad mer?

Svante skulle följa familjens utlagda spår, läsa vidare. Han har alla kort på hand, tänkte jag, varför inte ta hans rygg? Så fick det bli. Uppsala i första hand, Linköping i andra, Umeå i tredje.

Det korta omdömet med böljande skrivstil på en uppgift i svenskan slog an en ton. Betygen kanske var möjliga att höja, trots allt ...

Ansökningspapperet försvann ur minnet. Ännu en trisslott i hopp om högsta vinst.

***

Studenten.

Min klasskompis Harry och jag bestämde oss för ett sista upptåg. Framme vid katedern läste vi högtidligt upp ett tacktal adresserat till Eva. Jag plockade fram rullen med toalettpapper, rullade ut, läste det vi skrivit, ord för ord. Så typiskt oss. Istället för att hedra den som hedras bör var vi tvungna att linda in våra ord i toalettpapper.

Men Eva kunde knappt hålla undan tårarna, bad att få behålla rullen.

***

Sommarlovet följde stämpelklockan på färgfabriken. En dag kom antagningsbeskedet. Reservplats i Uppsala, däremot plats i Umeå. Start om två veckor, hur skulle jag göra?

Det skulle bli en flytt långt norrut, ut i det okända.

Så typiskt oss. Istället för att hedra den som hedras bör var vi tvungna att linda in våra ord i toalettpapper.

Hade det inte varit för inspirationen som Eva gav mig så hade betygen troligen inte räckt till. Kanske är det därför avskedet i det till hälften mörklagda klassrummet efterlämnat en motstridig känsla. Av stolthet, över att vi klarade studierna, men också av skam, över att vi gjorde oss lustiga på Evas bekostnad. Hon förtjänade bättre.

***

En fredag, många år senare var jag på väg hem från kontoret när det knackade på dörren. Ansiktet tillhörde en student jag haft några år tidigare. Var i krokarna, började han, ville bara svänga förbi, passa på att tacka. För vadå, svarade jag förvånat. Din bok, och föreläsningarna, de var viktiga, fick mig in på det jag numera jobbar med. Tack, vad snällt, stammade jag, har bara försökt göra mitt jobb, kul att höra att det gjort skillnad.

På cykeln hem flög tankarna i väg. Det kanske aldrig är för sent, tänkte jag, lovade att nästa gång jag är på besök i hemstaden Falun söka upp och hälsa på min tidigare lärare.

Det kanske aldrig är för sent, tänkte jag, lovade att nästa gång jag är på besök i hemstaden Falun söka upp och hälsa på min tidigare lärare.

Dagen innan julafton knackade jag på vinst och förlust på. Dörren öppnades. Äntligen slipades de kantiga hörnen som minnet av avskedet och toarullen lämnat. Frisyren och dialekten gick inte att ta miste på. Eva berättade att vår klass var den sista hon följde från start till mål. Själv berättade jag om mitt nuvarande liv, barnen, sambon Anna, jobbet, hur viktiga Evas ord varit på vägen.

Några veckor senare kom ett fyrkantigt kort genom brevinkastet, med en målning på ena sidan, och en tackhälsning på andra. Målningen och hälsningen var Evas. Att du kom och hälsade på betyder så mycket för mig, skrev hon.

***

Eva. Nästa gång jag är i stan ska jag svänga förbi igen.

Vi har alla vår egen Eva. Staffan, Basso eller Sasha. Någon med den där ovärderliga förmågan att lyssna, uppmuntra, se möjligheter hos var och en av oss. Låt dem få veta det, få höra de där förtvivlat svåra orden av uppskattning. Det är aldrig för sent.

Se där, ett försenat nyårslöfte. Och därtill, en påminnelse: alla kan vi bli någon annans Eva.

***

This is not the greatest song in the world, no
This is just a tribute

Tenacious D, Tribute, 2001