Kvinnor i vetenskapen

Under denna session behandlades framför allt frågor om varför det fortfarande ser ut att finnas en skillnad mellan män och kvinnor i vetenskaplig produktivitet och i lön. Även om flera av de presenterade resultaten var intressanta i sig tror jag att den allra bästa förklaringen gavs av presentationen som namngav sessionen.

”Kvinnor i vetenskapen” antyder att det handlar om ett slags undantagsfenomen som kräver särskilda studier för att begripa sig på. Det låter ungefär lika modernt som formuleringarna i mitt eget lärosätes (nyligen ersatta) jämställdhetspolicy där ”kvinnors inträngning i vetenskapen” beskrivs som en möjlighet som man bör ta vara på, bland annat eftersom kvinnor förväntas ha annorlunda perspektiv som kan tänkas berika forskningen.

Diskussionen vid workshopen kom att kretsa kring effekter av barnafödande, av kvinnors tänkta högre prioritering av familj och av hypotesen att kvinnor ger upp lättare än män. Detta framfört framför allt av äldre sydeuropeiska män.

I den artikel jag själv presenterat vid workshopen finns information om hur könsskillnaderna ser ut i en kontext där barnafödande och familjebildande åtminstone i breda lager betraktas även som en manlig angelägenhet: nydisputerade svenska forskare.

Tyvärr är resultaten lätt nedslående. När jag kontrollerar för handledarens status, individens bakgrund, villkor vid antagning och en rad andra förhållanden uppstår en differens om 15-20 procent till männens favör, i termer av antalet producerade artiklar fem år efter avklarad forskarutbildning. Hur ska detta förstås?

När jag diskuterat med kloka kollegor har jag fått två förslag att undersöka. Kanske väljer kvinnor delvis andra områden, frågor eller arbetssätt än män, vilket ger ett annorlunda avtryck i publikationslistor? Eller är det den svenska ivern att rekrytera kvinnliga deltagare till allehanda kommittéer och grupper inom högskolan som gör att unga kvinnor i ämnen där den manliga dominansen är stor får mindre tid över till egen forskning?

För skillnaderna i publiceringsmönster kan väl inte tänkas uppstå genom någon form av klassisk diskriminering?