Kursvärderingar kan vara ett arbetsmiljöproblem

”Hon är en dålig och oengagerad lärare”, ”Han var det sämsta med den här kursen” och ”Hon borde inte få undervisa på Stockholms universitet”. Så lyder några av de anonyma meddelanden som skickats direkt till våra kollegor första gången de ställt sig upp i ett klassrum för att undervisa. Handlar det om nättrollsaktivister som trakasserar våra juniora kollegor? Ingalunda: det här är exempel på kursvärderingar som numera är obligatoriska på alla våra kurser.

Nyligen släpptes en rapport som visar att studenter står för den största delen av hot och trakasserier mot forskare och lärare. Efter åtta år som kursansvarig lärare – ofta tillsammans med mer juniora forskare – tänker jag att en anledning till problem med trakasserier är att vissa typer av studentinflytande inte tar tillräcklig hänsyn till den sårbara situation våra juniora forskare befinner sig i.

Åren som junior forskare – som doktorand och de år som följer med olika tidsbegränsade anställningar – är mödosamma för de flesta. Antagningen till forskarutbildningen baseras helt på forskningsmässig kompetens. Det innebär att när doktoranden möter studenterna i klassrummet för första gången så sker det ofta helt utan pedagogisk kompetens och erfarenhet.

... när doktoranden möter studenterna i klassrummet för första gången så sker det ofta helt utan pedagogisk kompetens ...

Visst finns det femveckorsutbildningar i universitetspedagogik och studierektorer som gör sitt bästa för att förbereda våra kollegor för livet i klassrummet. Men faktum är att universitetslärare – i jämförelse med andra professioner – har en väldigt kort utbildning i den huvudsakliga uppgiften (pedagogik och mötet i klassrummet).

Under åren efter doktorandtiden gäller det sedan att slå sig fram i den vetenskapliga konkurrensen genom publikationer, eftersom de avgör om du lyckas hitta en ny tidsbegränsad anställning. Samtidigt är det klokt att också meritera sig genom att ta på sig kursansvar, även om de flesta bara har en gnutta mer pedagogisk kompetens och erfarenhet än de hade när de var doktorander.

Under hela den här perioden är våra juniora forskare alltså ålagda att läsa så kallade kursvärderingar varje gång de har undervisat på en kurs. Dessa kan innehålla kommentarer, oftast från en liten grupp studenter, som de flesta har svårt att värja sig mot. Det kan vara rena personangrepp – ens röst, ens hållning, ens sätt – hela vägen till krav på att man ska bytas ut.

Vissa institutioner har infört rutiner för att radera de värsta personangreppen innan lärarna ser dem, men de samlas ändå in och skickas vidare. Dessutom kan även kommentarer som på ytan gäller undervisningen –”föreläsningarna var helt ostrukturerade” eller ”seminarierna var fullständigt meningslösa” – syfta så tydligt på den som undervisat studenterna att det är svårt att inte känna sig träffad.

Det kan vara rena personangrepp – ens röst, ens hållning, ens sätt – hela vägen till krav på att man ska bytas ut.

Den kursansvariga läraren är inte bara tvungen att läsa igenom dessa kommentarer. Läraren ska kanske också skicka dem till en doktorand som för första gången i sitt liv ställt sig upp i ett klassrum och snart ska få veta att ”hon är flamsig och ger ett inkompetent uttryck”. Dessutom ska den kursansvariga använda svaren för att utveckla kursen inför nästa gång. Även om vissa institutioner inte kräver att alla fritextsvar skickas vidare till alla undervisande lärare, så samlas de per automatik in på alla lärosäten i Sverige.

Jag menar att denna typ av studentinflytande inte tar tillräcklig hänsyn till juniora forskares situation. Det maktförhållande de bygger på – där studenten så att säga alltid ges rätt att ”sparka uppåt” på sin lärare – är inte självklart under en forskares, säg, första tio år i akademin. Tillvaron för doktorander, postdoktorer och projektanställda forskare är ofta osäker med höga krav och ett ständigt ifrågasättande av om man faktiskt klarar av det man förutsatt sig att göra.

Att då ge studenter möjlighet att anonymt skriva av sig vad de tycker om en person som ställt sig upp i ett klassrum för första gången är inte bara problematiskt, jag undrar om det inte till och med kan vara ett arbetsmiljöproblem. Från samtal med juniora forskare som varit med om detta så vet jag också att det inte bara gör ont, det kan också leda till att duktiga forskare helt enkelt undviker undervisning så långt det är möjligt.

Jag menar att denna typ av studentinflytande inte tar tillräcklig hänsyn till juniora forskares situation.

Jag skulle gärna se en bredare diskussion om hur vi ser på intressekonflikten mellan två sårbara grupper – juniora forskare och studenter – och hur vi balanserar deras intressen på bästa sätt. Dagens system med anonyma kommentarer på internet tar inte tillräcklig hänsyn till att även juniora forskare befinner sig i en utsatt situation.

Internet och anonymitet tar inte direkt fram det bästa i oss, men eftersom den här utvärderingsformen erbjuder ett enkelt sätt för lärosäten och institutioner att uppfylla kraven på studentinflytande så har vi den nu överallt. Särskilt problematiskt blir det när det dessutom verkar saknas tydliga empiriska bevis för att kursvärderingar faktiskt leder till bättre undervisning[1].

Hur kan vi då förbättra dagens utvärderingar av undervisningen? En åtgärd skulle kunna vara att ersätta frågor som egentligen bara mäter en typ av "kundnöjdhet", exempelvis ”Vad var bra med kursen?”, med tydliga instruktioner kring vilken typ av feedback som faktiskt är användbar för att utveckla kursen. Och man skulle kunna sluta redovisa enkäter med låg svarsfrekvens. Risken är annars att svaren bara speglar åsikterna hos en liten grupp missnöjda studenter.

Internet och anonymitet tar inte direkt fram det bästa i oss ...

Jag tror också att man genom att tydligare peka på arbetsmiljöriskerna med kursvärderingar skulle kunna förmå fler institutioner att införa mer konstruktiva typer av studentinflytande. De skulle till exempel kunna använda sig av fokusgrupper där studentrepresentanter för fram åsikter från andra studenter och där man kan föra en diskussion och ställa följdfrågor.

Läs mer:

Student responses to a reflexive course evaluation (Reflective Practice: International and Multidisciplinary Perspectives) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie:

Hoten kommer inifrån – ny bild av utsatthet i akademin (Curie)

Krönika: Skräm inte bort unga forskare ifrån akademin (Curie)