Kunskap bärs alltid av språket

”Alla akademiker skriver, men väldigt få kallar sig författare” skrev Gloria Jean Watkins, mer känd som bell hooks, i slutet av 1990-talet. Hon som i sin långa lista av titlar – litteraturvetare, kulturkritiker, feministisk teoretiker – alltid valde att sätta författare först, trots egna statusfyllda meriter från bland annat Stanford och Yale.

Drygt 20 år senare står sig hennes gissning om varför flertalet av hennes akademiska kolleger skyggade för F-ordet märkvärdigt bra. Det handlar inte om att forskare känner sig underlägsna de ”riktiga” författarna, de skönlitterära. Tvärtom, menade hooks, att det litterära värvet av hävd alltid rankas lägre, som en mindre kunskapsmässigt fordrande och komplex gren av professionellt skrivande. Och att fakta och fiktion därtill inte mår bra av att blandas ihop. Alltså: ett ”vi” mot ”dom”, med rötter i upplysningstidens djup.

När jag undervisar i våra kurser i kreativt skrivande för akademiker brukar jag ofta stanna till en stund hos bell hooks. Störningszonen kring hennes fråga om den akademiska motviljan mot att klejma författartiteln är fortfarande kännbar.

... den akademiska motviljan mot att klejma författartiteln är fortfarande kännbar.

För att dämpa genansen som ibland uppstår, brukar jag först säga att ja, personligen kallar jag mig författare. Då och då lägger jag också till en anekdot om hur jag för många år sedan var på väg till Norge för att hålla en skrivarkurs för forskare. På flygplatsen stötte jag på en bekant som i sin tur var på väg till en läkarkonferens. Hen häpnade över mitt uppdrag och utbrast: ”men vad gör man på en sån kurs? Det är väl bara att skriva?!”

Med eko av Ingemar Stenmarks bevingade ”hä bar å åk” fångar ett sådant ”bara att skriva” glappet mellan de världar som än idag verkar skilja de två kulturerna, naturvetare och humanister, från varandra. Axelryckningen som "bara"-ordet signalerar är sällan ett ödmjukt kamouflage för de tusentals timmar av idog träning som ligger bakom en elitprestation. Ytterst sällan åberopas regeln om att det fordras minst tiotusen timmars träning för att bli expert på någonting, när det gäller akademiskt skrivande som en spetskompetens.

För mig har det här blivit något av en käpphäst. Skrivandet är aldrig ett ”bara”. Kunskap är alltid språkburen, våra vetenskapers dominerande teorier och tankestilar går vilse utan vältränade skribenter. Därför borde det ses som en motsägelse i sak att tala om excellent forskning utan att någonstans inbegripa en reflektion kring stil och språkmedvetenhet.

Därför borde det ses som en motsägelse i sak att tala om excellent forskning utan att någonstans inbegripa en reflektion kring stil och språkmedvetenhet.

Det akademiska skrivandet är ett hantverk som fordrar tid, tid och åter tid att lära sig behärska. Jag ser det som ett arbete i vetenskapens tjänst, även om det ser olika ut i olika ämnesdiscipliner. Det kreativa akademiska skrivandets lån av litterära verktyg och stilmedel är säkerligen mer kompatibelt med vissa ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap än inom naturvetenskap och medicin. Men det innebär inte att ett naturvetenskapligt skrivande i sig skulle vara ”lättare” eller av underordnad betydelse för att förmedla forskningsresultat. Det är bara annorlunda, relaterat till andra forskningsfrågor och metoder.

Humanister ägnar sig sällan åt exakta mätningar, inte heller att fastslå otvetydiga resultat – även om undantag finns, som lingvister och vissa historiker. Också för dem kan det låta obskyrt om jag säger att det jag ägnar mig åt som litteraturforskare är de mellanrum i vardagen där levda erfarenheter får ord och blir litteratur, där verklighet blir fiktion och tystnad ger andrum åt poesi...

Det akademiska skrivandet är ett hantverk som fordrar tid, tid och åter tid att lära sig behärska.

Eller, som poeten Elisabeth Rynell en gång så vackert uttryckte det, i ett försvarstal för humanioras nödvändiga dunkelhet. Vad det handlar om är ”detta gåtfulla x i samhällets mitt som ingen vill veta av och som varken statistik eller biomedicin kan få ens vittring på. Det är det som litteratur, filosofi, litteraturvetenskap och andra humanistiska discipliner smyger som jägare kring och emellanåt kommer mycket nära.”

Rynells ”x” liknar i mångt och mycket det som Hanna Nordenhök i sin doktorsavhandling i litterär gestaltning ville ringa in som en ”dumhetens uppgift”, i filosofen Éduoard Glissants efterföljd. Det vill säga, i modet att göra halt vid sådant som i forskningen förblir delvis oförståeligt, ogenomskinligt, men som ändå ringar in oavvisliga frågor om det mänskligas villkor.

Att kalibrera skrivandets stilmedel med sådana forskningsuppgifter fordrar särskilt finslipade språkverktyg. Aldrig som självändamål – men alltid med sikte på följsamheten mot forskningsfrågornas fordringar, möjligheten att frigöra ämnets fulla vetenskapliga potential.