Kraften från Star Wars och barndomens minnen

Min värld var lyckligt röd och jag fascinerades av denna vackra juvel som blinkade med ett rött förtrollande sken på natthimlen. Jag kände mig så lyckligt lottad som fick hålla på att forska och lära mig mer om Mars genom att analysera data från satelliter som kretsade runt den röda planeten.

Rymden är så oerhört stor, hur kommer det sig då att jag fastnade för en kall och kal månliknande planet som Mars?

Den 2 oktober 1984 var jag med om en helt fantastisk upplevelse. Jag var bara tolv år gammal när jag råkade slå på tv:n, mitt i en film som kom att förändra mitt liv.

Det var den första gången jag fick se henne, rymdskeppet Millennium Falcon som blev indragen mot Dödsstjärnan. Kommer ni ihåg scenen?

Obi-Wan Kenobi: That’s no moon, it’s a space station.

Han Solo: It’s too big to be a space station.

Luke: I have a bad feeling about this.

När jag växte upp var det här det enda som ungarna på min gata lekte under en mycket lång tid. Jag var alltid Han Solo och mitt rum var Millennium Falcon. Förmodligen en av de lyckligaste tiderna i min barndom.

När jag tänker tillbaka på den här tiden gör jag det i termer av BSW och ASW, dvs Before Star Wars och After Star Wars. Det är som en punkt på en graf som mitt liv pivoterade kring.

Ni kan förstå familjekrisen när min blivande man berättade att han aldrig sett Stjärnornas krig. Därför arrangerade jag givetvis en filmkväll så han skulle få se underverken. Och vad hände?

Han somnade…

Jag slog av tv:n och i samma sekund vaknade han och bad mig sätta på filmen igen. Aldrig, tänke jag. Du är icke värdig!

Jag kan lugna er med att han blev förlåten (och hädanefter medtvingad på varje Star Wars-premiär) och vi gifte oss till slut.

Jag var så förundrad över Stjärnornas krig som tog min fantasi till platser jag aldrig tidigare varit på, till andra planeter med de coolaste rymdskeppen jag någonsin skådat. Det här triggade min fascination för teknik, något som till slut fick mig att gå med i Flygvapenungdom, göra lumpen som flygmekaniker och sedan bli flygtekniker i Flygvapnet. Där fick jag möjligheten att jobba med den mest avancerade flygtekniken i Sverige, med stridsflygplanen Viggen och Gripen.

När jag senare fick veta att Luleå tekniska universitet hade startat en civilingenjörsutbildning i rymdteknik visste jag att jag var tvungen att testa det, fast jag var 30 år och trivdes grymt bra med mitt jobb och arbetskollegerna i Flygvapnet, ett val som jag inte ångrat.

När jag pluggade vid LTU fick jag chansen att åka på en rymdkonferens med en rad parallella sessioner. Det var ibland svårt att välja bland alla spännande föredrag, men till slut råkade jag hamna på en session som handlade om bemannade resor till Mars. Där fick jag höra det nästan ofattbara; att det inte är science fiction för människor att åka till Mars, det handlar bara om att tillsammans lösa existerande utmaningar som faktiskt var överkomliga.

Och inom loppet av en sekund var jag tolv år igen, sittandes i mitt eget rymdskepp, redo att utforska den röda planeten Mars. Precis som i Stjärnornas krig. Nu visste jag vad jag skulle satsa på – jag skulle bli rymdforskare och forska om Mars!

Minnen från vår barndom är oerhört starka. Upplevelser under uppväxten kan skapa ett brinnande intresse som håller i sig långt senare i livet. Så var det för mig. Därför är det viktigt att inspirera kommande generationer och väcka deras intresse för forskning.

Mer om det i nästa inlägg.