Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Konsten att skriva

Jag har våndats över valet av ämne inför mitt sista inlägg här i Curie, skriver Vivian Smits.

Jag är förstås medveten att jag hittills på intet sätt berört några ämnen som inte redan har tagits upp i många andra sammanhang. Men att de i högsta grad är aktuella och berör, framkommer tydligt av de reaktioner som jag fått på en del av inläggen. Flera i och utanför branschen har bemödat sig att kommentera och jag inser att jag har mycket kvar att lära mig. Kritik kan svida ibland. Men är den väl underbyggd och konstruktiv är den också en grund till att utvecklas och förbättras.

För tillfället är jag mitt uppe i arbetet med att strukturera och knyta ihop alla delar och lösa textsnuttar som jag skrivit inför licentiatarbetet under det senaste året. Nu gäller det att sammanfoga det spretiga och osammanhängande till en begriplig och vettig helhet med en tydlig röd tråd. Det går inte jättefort.

Medan jag dricker litervis med te (jag har fastnat för den klassiska smaken earl grey för tillfället), kämpar jag med formuleringar så att det jag vill ha sagt är tydligt också för andra och inte bara för mig själv. En utmaning bara det. Vissa dagar har jag ett, i det närmaste obegränsat, självförtroende vad gäller min egen kompetens. Andra dagar är jag livrädd att jag befinner mig på toppen av Mount Stupid. Ni vet, begreppet som stammar från Dunnings och Krugers analys av sambandet mellan självförtroende och kompetens. Mount Stupid avser fasen där en absolut tilltro till sina egna kunskaper bygger på en brist på ämneskunskap och en total brist på självinsikt. Ironiskt nog förorsakas bristen på självinsikt av just bristen på ämneskunskap. Först när man har tagit sig förbi Mount Stupid kan man utvecklas och så småningom bli den där specialisten inom ett ämnesområde.

Ju längre jag kommer i mitt arbete, desto större blir min prestationsångest. Ju mer man lär sig, desto tydligare inser man hur lite man egentligen kan. Det blir liksom inte bättre av att vissa akademiska texter är så svårtillgängliga att jag ibland helt enkelt inte fattar vad de handlar om, inte ens om jag läser dem tio gånger. Det finns artiklar, böcker, utredningar och andra dokument vars språk är så högdraget och komplext att de får mig att uppriktigt börja tvivla på mitt intellekt och min förmåga att själv någonsin kunna producera något vettigt. Som tur är så är både min handledare och examinator kloka personer, så det blir nog bra så småningom…

Hur som helst, jag fortsätter att kämpa på och jag hoppas att några av er så småningom vill läsa det färdiga resultatet. Det blir nog till något vettigt till slut. Nu tackar jag för mig och ska koka lite mera tevatten. Ajö så länge.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Vivan Smiths

    Doktorand

    Hon skriver om livet som doktorand och den själsliga resa som forskningsstudierna innebär. Vivian Smits är doktorand vid forskarskolan för svensk uppdragsarkeologi.

Relaterat innehåll

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...