Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Känguru i  nedbrunnen skog.

Bilden visar spåren efter en skogsbrand i Australien. Foto: Jo-Anne McArthur/Unsplash

Krönika

Kommunikation om klimatet måste ge framtidshopp

Forskningskommunikation kring klimat och hållbarhet måste också förmedla kunskapen och känslan av att framtiden går att påverka. Det skriver Cecilia Åsberg som lett ett tvärvetenskapligt projekt som vänt sig till gymnasieungdomar. Nu ska erfarenheterna från projektet omsättas i undervisningen.

"Tänk inte på miljön!" Det låter som ett märkligt råd i en tid då klimatförändringar, artutrotning och kollapsade ekosystem kommit att bli vår allra största utmaning. Men det var faktiskt så vi inledde samarbetet med de ungdomar som deltog i Reclaiming Futures, Storying Change.

Det här kommunikationsprojektet initierades genom ett tvärvetenskapligt samarbete mellan forskare, konstnärer, vetenskapsjournalister, filmare, filosofer och pedagoger våren 2021. Med oss hade vi också en gymnasieklass, konsthallen Färgfabrikens ungdomsråd och de unga konstaktivisterna Squidsquad från Gnesta.

Projektet uppstod ur en väldigt angelägen fråga:

Hur kan vi utforma forskningskommunikation om klimatförändringar riktad till ungdomar, på sätt som leder till hopp och tillförsikt inför framtiden?

Här fanns verkligen en lucka som behövde fyllas. Forskning om vetenskaps- och klimatkommunikation visar tydligt att ensidig fakta- och informationsförmedling inte väcker det intresse eller engagemang som krävs i vår samtid. Den traditionella förståelsen av klimatutmaningarna och hur de ska kommuniceras behöver kompletteras med kunskap från tvärvetenskaplig miljö- och posthumaniora.

Här fanns verkligen en lucka som behövde fyllas.

För forskningskommunikation kring klimat och hållbarhet är inte bara en fråga om att skapa legitimitet för forskning eller bidra till vetenskaplig litteracitet. Kommunikation som rör hållbarhet handlar om att skapa förutsättningar för agens, mana till ställningstagande och handling, skapa framtidshopp. Det handlar om att förmedla kunskapen och känslan av att framtiden går att påverka.

Posthumaniora betecknar en växande rörelse för att omarbeta vetenskapernas och konsternas roll i relation till samhällets tekniska, ekologiska och biologiska utmaningar. Samverkan är bara förnamnet på det som pågått i skymundan vid historiska, teknikfilosofiska, genusvetenskapliga och miljökulturella program och institutioner på svenska och internationella lärosäten.

Gemensamt för dessa initiativ är kritiken mot humanismens universella människa och mot uppdelningar mellan natur och kultur, miljö och människa, resurs och förfining som det moderna tänkande cementerat. Den storvulna idéen om oss själva som avskilda från natur, biologi och ekologi leder till klimatkatastrofer, döende hav, jordutarmning och allt tystare vårar.

Det handlar om att förmedla kunskapen och känslan av att framtiden går att påverka.

Så därför var vårt förslag till ungdomarna: "Tänk inte på miljön. Tänk inte på naturen. Tänk inte på mänskligheten. Tänk istället på dig själv som en del av miljön och naturen. Tänk på tillvaron på jorden som utsträckt i tid och rum där alla delar sitter ihop i ett spektakulärt och intrikat nätverk, där vi alla samexisterar. Vad ser du framför dig då? Vilka historier dyker upp? Hur vill du se din framtid? Berätta!"

Tre viktiga byggstenar i projektet var integrativt lärande, storytelling och medborgarhumaniora. Det sistnämnda är en form av medborgarforskning som utgår från humanioras metoder att skifta perspektiv och skapa reflektion och mening. Istället för att vara faktaspridande är vår typ av medborgarhumaniora värdeskapande, även om en hel del vetenskapliga fakta sätts i bruk i processen.

Arbetet bestod av workshopar, seminarier och diskussioner mellan ungdomar och forskare. Under hösten och vintern träffade vi ungdomarna för att stötta dem i deras utforskande av sig själva som en del i sin lokala naturmiljö. Sakta växte deras framtidsberättelser fram. För att illustrera sina tankar och nyfunna insikter producerade ungdomarna egna kortfilmer och skapade kunskapsscenografier.

Våren 2022 firade vi med en vetenskaps- och filosofifestival på konsthallen Färgfabriken, programsatt och utformad av ungdomarna själva.

Med sitt fokus på merborgarhumaniora belyser Reclaiming Futures, Storying Change att hållbarhetskommunikation bör ge en känsla av gemenskap och större sammanhang och att unga samhällsmedborgare trots olika åsikter kan samlas genom sina framtidsbilder.

Det praktiska arbetet gav ungdomarna möjlighet att själva ta en aktiv roll inom kommunikation om forskning och miljö. Kunskapen som vi vuxna förvärvande genom projektet håller nu på att omsättas till ett pedagogiskt material för lärare och pedagoger som vill arbeta vidare med klimatkommunikation i samma anda tillsammans med unga. Men en av de viktigaste upptäckterna var att medborgarhumaniora som kunskapsproduktion i gränssnittet mellan konst, forskning och situerad kommunikation verkligen funkar i praktiken.

Nu mer än någonsin behövs forskning och forskningskommunikation som är värdig samtidens utmaningar. Det behövs kunskap som vi bygger tillsammans med unga vuxna och som blir relevant där de befinner sig - i skola och på sociala medier - och som hjälper dem möta framtiden. Det behövs forskningskommunikation som präglas av dialog och samtal om värderingar snarare än ensidig informationsspridning. Därför uppmanade vi ungdomarna: "Tänk inte på miljön. Tänk på dig själv som en del av miljön. Återta framtiden."

Reclaiming Futures, Storying Change

Reclaiming Futures, Storying Change finansierades med medel från Formas. I projektet ingick Linköpings universitet (The Posthumanities Hub), Färgfabriken, Bromma gymnasium, Art Lab Gnesta, Kajman media och Statens historiska museer.

Teamet som drev projektet bestod av vetenskapsjournalist Lotten Wiklund, processledare Daniel Urey vid Färgfabriken, konstnärlig forskare Janna Holmstedt, filmare Karin Wegsjö, Karin Englund projektledare vid Färgfabriken och professor Cecilia Åsberg och hennes team inom miljöhumaniora.

Cecilia Åsberg vill också tacka professor Dick Kasperowski för bra samtal om medborgarhumaniora som forskningsområde.

Mer om skribenten

  • Porträttbild av Cecilia Åsberg.

    Professor

    Cecilia Åsberg är professor i genus, natur och kultur vid Linköpings universitet och föreståndare för forskargruppen The Posthumanities Hub.

Du kanske också vill läsa

Debatt 11 juni 2019

Torbjörn Fagerström

Yngre forskare inom miljö och ekologi får inte låta sig köras över av miljöaktivister. Ni måste ta tillbaka makten över problembeskrivning och kunskapsförmedling, uppmanar Torbjörn...

Krönika 1 juni 2020

De senaste månaderna har varit en dramatisk tid på många sätt. Vi är mitt uppe i en pandemi som var svår att förutse och som slår skoningslöst. Samtidigt är klimatförändringarna li...

Krönika 25 april 2022

Krönika av civilingenjör Martin G Ljungqvist om vikten av att inspirera fler till att studera matematik. Själv har han använt sig av romanformen för detta.