Kolla aldrig en bra story

”Kolla aldrig en bra story”. Det kan man höra vänner och bekanta skrocka när en journalistskandal blossar upp. En reporter som gått över gränsen. Som berättar en historia som verkar lite för bra för att vara sann. Och som ofta inte är det.

Sociala medier har förändrat maktbalansen. Idag är det riskabelt att skarva, bre på eller att ta genvägar. Ren självbevarelsedrift, snarare än moralisk resning, har sannolikt haft en bättre sanerande effekt än något pressetiskt granskningsorgan.

Historien och Paolo Macchiarini var en berättelse som till en början verkade för ”bra” för att vara sann. Men som vid en närmare granskning visade sig vara än mer otrolig.

Misstag sker fortfarande, men priset är så högt att få är beredda att medvetet laborera med risken. Redaktioner som Uppdrag Granskning, som för 20 år sedan snarast var att betrakta som mästermanipulatörer, kollar i dag varje berättelse ”line-by-line”. Reportrarna tvingas redovisa stöd för varje påstående, varje mening, innan någonting sänds.

Historien och Paolo Macchiarini var en berättelse som till en början verkade för ”bra” för att vara sann. Men som vid en närmare granskning visade sig vara än mer otrolig. Hur var det möjligt att så många läkare och professorer ­– när lagöverträdelserna och forskningsfifflet uppdagats – fortsatte att stödja en livsfarlig och kanske till och med brottslig verksamhet?

Jag försökte lyfta på alla stenar. Men det jag till sist satt fast med var ett trassligt mycel av forskningskultur, incitamentsstruktur, pengaflöden och surrogatmått. Fanns det något systemfel här? Eller var det bara jag som inte fattade hur listigt uttänkt allt var?

Arbetet med boken Kris i forskningsfrågan har varit kantad av alla möjliga tvivel. Forskning, som gjort mänskligheten så mycket gott, får man verkligen ifrågasätta den? Är inte det lite som att trycka upp Moder Theresa mot väggen? Och vem är jag att göra det?

Forskning, som gjort mänskligheten så mycket gott, får man verkligen ifrågasätta den?

Utan alla metaforskare hade jag aldrig kunnat formulera mina frågor. Än mindre lyckas med att få dem besvarade. Då hade jag inte vetat att mer än hälften av alla forskningsresultat är falska. Att det produceras så mycket forskning att det är svårt att hålla reda på ens sitt eget fält och att man därför kan beviljas medel för att besvara en forskningsfråga som redan anses besvarad. Att det finns oceaner av forskning som är så undermålig eller ointressant att den varken bidrar till det kumulativa kunskapsbyggandet eller till att skapa någon som helst nytta för de människor som betalat för den.

Detta vetenskapliga moras verkar, av de reaktioner jag får, vara välkänt inom forskarvärlden. Några hävdar att siffrorna – som alltså inte är mina utan som kommer från metaforskarnas studier – är överdrivna. Eller att de i alla fall inte speglar läget inom det egna forskningsfältet. Men i så fall, tänker jag, får ni väl göra om metaforskarnas studier och visa att de har fel. Det är väl så forskning funkar?

Några menar att jag inte borde skrivit min bok. Att diskussionen om slarv hanteras bäst internt. Och att kritik utifrån riskerar framtiden för god forskning.

Transparens och självinsikt har visat sig vara en förnämlig medicin mot övertramp inom en rad verksamheter.

Enligt samma logik borde journalister inte heller skriva om onödigt våldsamma poliser. Eller om politikers kontokortsslarv. Eller reportrar som skarvar eller ljuger.

Transparens och självinsikt har visat sig vara en förnämlig medicin mot övertramp inom en rad verksamheter. Så till alla ljusskygga forskare som vill hålla dörren mellan akademin och omvärlden stängd vill jag påminna om att förtroende är något vi har till låns. Att det bara är fyra bokstävers som skiljer ”Kolla aldrig en bra story” från ”Kolla aldrig en bra studie”. Och att allmänhetens förtroende är det som håller isär bokstäverna.