Klyftan mellan väljare och valda blir allt större

En auktoritär populistisk våg sveper över västvärlden. Politiska partier som framstod som otänkbara efter Berlinmurens fall 1989 dominerar nu en rad länder.

Bland det som förenar denna rörelse – från Donald Trump till italienska Femstjärnerörelsen – är att den är tydligt antielitistisk. Ett huvudskäl till att Hillary Clinton förlorade mot Trump var att hon personifierade etablissemanget. Trumps lovade att ”drain the swamp” i Washington. När han nu utsätts för stark kritik av etablerade politiker och medier uppfattar hans anhängare det som att han uppfyller vallöftet.

Politiska partier som framstod som otänkbara efter Berlinmurens fall 1989 dominerar nu en rad länder.

Populismen i Europa har på ett liknande sätt hämtat näring ur missnöjet mot de etablerade partierna. Detsamma gäller i Sverige.

När SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2015 mätte förtroendet för de politiska partierna hamnade de längst ner av samtliga undersökta samhällsinstitutioner. I en undersökning något år tidigare, av Linköpingsforskaren Gissur Erlingsson, svarade endast var tredje svensk att de politiska partierna har förmåga att föra fram medborgarnas önskemål samt att ta ansvar. Allmänhetens låga förtroende är ett problem för demokratin, eftersom partierna har till uppgift att företräda väljarna och fatta beslut på deras vägnar. Partierna har nomineringsmonopol.

Sverige är unikt genom att inte skilja lokala val från nationella, utan ha en gemensam valdag. Det gör att vi har längst mellan valen av demokratier. För ”mellanvalsdemokratin” har partierna varit centrala. Det är alltså själva länken till beslutsmakten som väljarna tappat förtroende för.

Klyftan mellan väljare och valda har blivit allt större. Ann-Kristin Kölln, statsvetare vid Göteborgs universitet, visade i en forskningsredovisning åt Demokratiutredningen att de politiska partierna blivit en spillra av vad de varit. Under fyra procent av alla röstberättigade svenskar är idag partimedlemmar. Det kan jämföras med 20 procent i slutet av 80-talet (under kollektivanslutningens tid) och närmare sju procent för 20 år sedan. En tredjedel av medlemmarna anser sig utan inflytande över politiken. Partierna fungerar inte längre som en väg för inflytande mellan valen.

Ungefär hälften av alla partimedlemmar, ca 130 000 personer, är aktiva i sitt parti, vilket innebär att de regelbundet går på möten. Med 70 000 politiska uppdrag att fördela innebär detta att de som är aktiva i partierna antingen har politiska uppdrag, har haft eller vill ha det.

De partiaktiva är en grupp som ser ungefär likadan ut, oavsett parti. De är välutbildade, välavlönade, oftast anställda inom offentlig sektor, partier eller civilsamhällets organisationer. Därför är det få med låg utbildning eller låg inkomst som känner en politiker. Sannolikheten att vara bekant med en riks­dagsledamot är fyra gånger högre bland akademikerfamiljer än bland arbetarfamiljer och dubbelt så hög bland personer med hög än med låg inkomst, enligt en studie av statsvetaren Henrik Oscarsson. Detta förhållande kan förklara att de flesta svenskar tycks anse att politiker befinner sig i ett helt annat universum än de själva. Partierna har blivit slutna grupper som står med ryggarna utåt.

Sannolikheten att vara bekant med en riks­dagsledamot är fyra gånger högre bland akademikerfamiljer än bland arbetarfamiljer

Partierna måste inse att de är en del av dagens demokratiproblem, men att de också kan vara en del av lösningen. Populistiska partier växer sig stora genom att profitera på svagheter i dagens demokratiska system, men de erbjuder få svar på hur dessa problem ska lösas. Faktum är att de populistiska partierna ofta är extremt toppstyrda. Att många röstar på dessa partier kan ses som en protest mot systemet snarare än en önskan att dessa partier verkligen ska sitta vid makten.

Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution.