Klyftan mellan väljare och valda blir allt större

2018-08-22

Krönika av Olle Wästberg, författare och ordförande i 2014 års Demokratiutredning, om det låga förtroendet för de politiska partierna.

En auktoritär populistisk våg sveper över västvärlden. Politiska partier som framstod som otänkbara efter Berlinmurens fall 1989 dominerar nu en rad länder.

Bland det som förenar denna rörelse – från Donald Trump till italienska Femstjärnerörelsen – är att den är tydligt antielitistisk. Ett huvudskäl till att Hillary Clinton förlorade mot Trump var att hon personifierade etablissemanget. Trumps lovade att ”drain the swamp” i Washington. När han nu utsätts för stark kritik av etablerade politiker och medier uppfattar hans anhängare det som att han uppfyller vallöftet.

Populismen i Europa har på ett liknande sätt hämtat näring ur missnöjet mot de etablerade partierna. Detsamma gäller i Sverige.

När SOM-institutet vid Göteborgs universitet 2015 mätte förtroendet för de politiska partierna hamnade de längst ner av samtliga undersökta samhällsinstitutioner. I en undersökning något år tidigare, av Linköpingsforskaren Gissur Erlingsson, svarade endast var tredje svensk att de politiska partierna har förmåga att föra fram medborgarnas önskemål samt att ta ansvar. Allmänhetens låga förtroende är ett problem för demokratin, eftersom partierna har till uppgift att företräda väljarna och fatta beslut på deras vägnar. Partierna har nomineringsmonopol.

Sverige är unikt genom att inte skilja lokala val från nationella, utan ha en gemensam valdag. Det gör att vi har längst mellan valen av demokratier. För ”mellanvalsdemokratin” har partierna varit centrala. Det är alltså själva länken till beslutsmakten som väljarna tappat förtroende för.

Klyftan mellan väljare och valda har blivit allt större. Ann-Kristin Kölln, statsvetare vid Göteborgs universitet, visade i en forskningsredovisning åt Demokratiutredningen att de politiska partierna blivit en spillra av vad de varit. Under fyra procent av alla röstberättigade svenskar är idag partimedlemmar. Det kan jämföras med 20 procent i slutet av 80-talet (under kollektivanslutningens tid) och närmare sju procent för 20 år sedan. En tredjedel av medlemmarna anser sig utan inflytande över politiken. Partierna fungerar inte längre som en väg för inflytande mellan valen.

Ungefär hälften av alla partimedlemmar, ca 130 000 personer, är aktiva i sitt parti, vilket innebär att de regelbundet går på möten. Med 70 000 politiska uppdrag att fördela innebär detta att de som är aktiva i partierna antingen har politiska uppdrag, har haft eller vill ha det.

De partiaktiva är en grupp som ser ungefär likadan ut, oavsett parti. De är välutbildade, välavlönade, oftast anställda inom offentlig sektor, partier eller civilsamhällets organisationer. Därför är det få med låg utbildning eller låg inkomst som känner en politiker. Sannolikheten att vara bekant med en riks­dagsledamot är fyra gånger högre bland akademikerfamiljer än bland arbetarfamiljer och dubbelt så hög bland personer med hög än med låg inkomst, enligt en studie av statsvetaren Henrik Oscarsson. Detta förhållande kan förklara att de flesta svenskar tycks anse att politiker befinner sig i ett helt annat universum än de själva. Partierna har blivit slutna grupper som står med ryggarna utåt.

Sannolikheten att vara bekant med en riks­dagsledamot är fyra gånger högre bland akademikerfamiljer än bland arbetarfamiljer

Partierna måste inse att de är en del av dagens demokratiproblem, men att de också kan vara en del av lösningen. Populistiska partier växer sig stora genom att profitera på svagheter i dagens demokratiska system, men de erbjuder få svar på hur dessa problem ska lösas. Faktum är att de populistiska partierna ofta är extremt toppstyrda. Att många röstar på dessa partier kan ses som en protest mot systemet snarare än en önskan att dessa partier verkligen ska sitta vid makten.

Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution.

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Pentti Tengvall

    "Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution".

    Ja, men hur??

    2018.08.23

  • Torsten Åkesson

    Beskrivningen är bra, men frågan är vilka krafter som lett till denna förändring. När det gäller partiernas avstånd till väljarna och minskande medlemsskap i partierna, så spelar säkert det ekonomiska partistödet en signifikant roll. Partierna är inte speciellt beroende av att ha många medlemmar eftersom medlemsavgifterna är bara en liten del av partiernas budgetar. Kanske det ekonomiska partistödet skulle kopplas till medlemsantal, eller avskaffas helt.

    En annan faktor är de relativt anonyma riksdagsledamöterna. Vi röstar på partier som personifieras av partiledarna plus 1-5 andra ledande företrädare. Vem som i Riksdagen företräder "min valkrets" är däremot okänt för de flesta. Listorna på valsedlarna är det som till 98% avgör vem som kommer in i Riksdagen, och de listorna tas fram med interna processer i partierna; mycket få kommer in genom personkryssning.

    Avståndet mellan befolkning och ledamöter skulle minska om riksdagskandidaterna tvingats föra personliga valkampanjer lokalt. Då skulle vi få situationen att befolkningen i ett område anser att en bestämd och välkänd ledamot företräder dem, "vår riksdagsledamot". Det är svårt att se hur det skulle kunna genomföras utan att övergå till enmansvalkretsar. En person som valts på det viset skulle också ha ett helt annat personligt mandat i Riksdagen: Hen kan med råg i ryggen säga att "folket har valt mig och det är därför min plikt att i Riksdagen uttrycka och arbeta för mitt valmanifest och stå för mina åsikter". Detta är i motsats till dagens situation där det för ledamöterna finns en aspekt av livegenskap gentemot partiledningarna, speciellt för mycket unga riksdagsledamöter.

    Nu kan man ytligt påstå att ett system med enmansvalkretsar skulle slå ut småpartierna. Det behöver inte vara så eftersom valen blir just personliga. Det blir mer personen än partiet som man röstar på.

    2018.08.23

  • Peter Ulriksen

    "Allmänhetens låga förtroende är ett problem för demokratin, eftersom partierna har till uppgift att företräda väljarna och fatta beslut på deras vägnar. Partierna har nomineringsmonopol."

    Allmänhetens låga förtroende är ett problem för de gamla partierna, inte för demokratin. Uppenbarligen har de sk populistiska partierna ett betydande förtroende hos allmänheten eftersom deras väljarantal växer. Är partiväsendet inskrivet i den svenska konstitutionen(?) bör den delen avlägsnas.

    Jag tror att Torsten Åkesson har lösningen inom räckhåll. Inför enmansvalkretsar så kommer partierna att dö bort och demokratin att stärkas.

    Partierna är uttryck för svenskt stamtänkande och flera har en kristen bas i världens mest sekulära land. Flera av dem präglas dessutom av ett uppfostrarnit gentemot medborgarna snarare än att tillfredställa väljarnas önskemål. Detta är predikstolarnas ideologi.

    Omfördelning av inkomster är naturligtvis ett karaktäristikum för ett sant populistiskt parti.

    2018.08.24