Vi kan skapa en människoart med bättre moral

2014-09-11

Krönika av Kjell Asplund, professor emeritus i medicin och ordförande i Statens Medicinsk-Etiska Råd, om neuroetikens möjligheter att utrota omoraliskt beteende.

Kan människan som art förbättras? Och vill vi det? Med alla de biomedicinska landvinningar vi nu ser framför oss är detta frågor som upptar allt fler bioetikers och filosofers tänkande.

Filosoferna brukar börja stillsamt. Föräldrar som ser till att deras barn får särskilt god utbildning, försöker inte de lyfta sina barn till en högre nivå än ”den naturliga”? Och är inte mycket av vad barnen får lära i skolan – att samarbeta, att inte mobba, att inte diskriminera – försök att förbättra människan moraliskt? Moralisk enhancement med andra ord.

Om vi nu accepterar principen om moralisk enhancement, kan vi då tänka oss annat än uppfostran och utbildning som medel för att förbättra människors moral?

Nästa steg i resonemanget: Tänk dig en chef, drivande, skicklig, till synes framgångsrik. Men hon är skrupelfri. Hon föraktar svaghet, trampar gärna på medarbetare för att vinna egna fördelar, behöver alltid befinna sig i centrum. Hennes närmaste medarbetare står inte ut. Vad kan göras? Om det fanns ett piller som hon kunde ta för att mildra sitt förakt för svaghet, att öka sin empati, samtidigt som hon behåller drivet och skickligheten i arbetets sakfrågor, skulle det vara så fel? Vem skulle förlora på en sådan farmakologisk moralisk enhancement? frågar filosoferna (ja, åtminstone en del av dem).

The Mind Race (Hjärnornas krig) drogs igång av militärerna (främst i USA) på 80-talet. De medel för enhancement de då använde gällde centralstimulerande läkemedel (i första hand modafinil) som skulle göra soldaterna outtröttliga eller oxytocin som skulle göra fångar mer medgörliga vid förhör. Betablockare har använts för att minska soldaterna rädsla och skuldkänslor och att reducera risken för posttraumatiska stresstillstånd.

Då blir det dags för nästa steg i resonemanget. Om ett empatipiller skulle vara OK (på strikta indikationer, förmodar jag), kan man då tänka sig mer drastiska metoder för att förbättra människors moral? I det europeiska Human Brain Project räknar man med att inom 20 år kunna datorsimulera det mesta av vad den mänskliga hjärnan presterar. Det är inte orimligt att föreställa sig att även de cerebrala funktioner som styr vårt moraliska tänkande och handlande då har kartlagts och simulerats.

Vanliga lögndetektorer är förlegade. Med sofistikerad magnetkamerateknik börjar man kunna se vad en fånge ser och hör, på sikt också tänker. Med transkraniell elektrisk stimulering har forskarna fått soldater att prestera bättre vid psykologiska tester. Med den teknik som blandar neurogenetik och optik (optogenetics) kan beteendet påverkas. Just nu handlar beteendet om råttors hunger och aptit, men det är knappast målet.  Visst kan man tänka sig tillämpningar hos människor. Och varför då inte försöka påverka destruktivt beteende?

Vi kan lugnt säga: Neuroetiken står inför nya stora utmaningar.

Idag börjar vi få vetskap om de gener som styr moraliskt handlande. Inom en inte alltför avlägsen framtid skulle vi kunna förändra människans genuppsättning så att omoraliskt beteende utrotas. Genetisk enhancement skulle kunna eliminera de destruktiva aggressioner som plågar vår art.

Då är vi framme vid den framtid filosoferna ser som en möjlighet. Vi har skapat en ny människa med helt andra, mer högtstående moraliska egenskaper än homo sapiens. Man skulle kunna tala om en post-human typ eller rentav en ny art.

Och varför skulle vi stanna vid moralisk enhancement när vi kan ändra också våra fysiska egenskaper?

Vem vill inte kunna flyga – på egna vingar?