Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Silhuett av parkour-kille som gör en volt i luften. 

Foto: Depositphotos

Krönika

Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?

Krönika av David Larsson Heidenblad, docent i historia, om begreppet ”the Hamming Question”.

Matematikern Richard Hamming (1915–1998) är känd som en av datavetenskapens pionjärer. Tidigt i sin långa karriär arbetade han på Manhattanprojektet, där den första atombomben utvecklades, och på nära håll interagerade han med sin tids främsta forskare och ingenjörer: Claude Shannon, Richard Feynman med flera. Själv har han bland annat gett namn åt ”Hamming code”, ”Hamming numbers” och ”the Hamming window”. I våra dagar är det dock inte hans vetenskapliga landvinningar som gör honom ryktbar. Nej, det som framförallt förknippas med Hamming är en till synes simpel fråga: ”Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?”

Vad är det viktigaste problemet inom ditt fält?

Denna fråga hade Hamming för vana att ställa när han slog sig ner vid ett lunchbord med andra forskare på Bell Labs, där han arbetade från 1946 till 1976. Han lyssnade intresserat och ställde följdfrågor. Ett par veckor senare slog han sig ner vid samma bord och frågade forskarna vad de själva arbetade med. Svaren varierade, men för det mesta var det någonting helt annat än det som de själva identifierade som fältets viktigaste problem. Följdfrågan som Hamming då ställde, och som inte brukade landa så väl, var: ”Varför jobbar du inte med det viktigaste då?”.

I våra dagars tech- och startupvärld är ”the Hamming Question” ett begrepp som lever sitt eget liv. Detsamma gäller hans tal ”You and your research” med tillhörande frågestund som hölls i mars 1986. Själv har jag läst det i sin helhet vid några olika tillfällen. Och jag rekommenderar det starkt. För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

För på ett lika underhållande som klokt sätt lyckas han där ställa mycket av det vi forskare gör – som individer och kollektiv – på sin spets.

Efter min senaste omläsning berättade jag om ”The Hamming question” för min kollega Svante Norrhem. Han lyssnade intresserat och vårt samtal kom att glida in på frågan om omgivningens betydelse för en forskares ambitionsnivå. Bland annat berättade han om ett sakkunnigutlåtande han hade fått när han ansökte om att befordras till professor. Den sakkunnige förordade detta, men avslutade sitt omdöme med en metafor.

Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt. ”Skulle du inte någon gång kunna prova att göra en dubbelvolt? Kanske landar du då någon gång på magen, som oss andra.” Svantes första reaktion var irritation. Vem trodde den sakkunnige att hen var? Men orden fick effekt. Nästa forskningsprojekt såg han medvetet till att höja svårighetsgraden på.

Han liknade Svante vid en simhoppare som gång på gång gjorde samma hopp och landade perfekt.

Hur tänker jag då själv kring allt det här? Hur står det till med min ambitionsnivå? Och arbetar jag med några av de viktigaste problemen inom mitt fält? Ja, det där är ju inte några enkla frågor att svara på. Särskilt inte i skrift för forskarsamhällets beskådan. Kanske måste det också få gå en liten tid innan man som forskare utvärderar sådana här val. När man är mitt uppe i ett projekt är det, i min erfarenhet, viktigt att inte hela tiden ifrågasätta sig själv och sina val. Det krävs utförandekraft. Och efterklok kan man vara sedan.

Just nu använder jag ”the Hamming question” till att guida mitt långsiktiga planeringsarbete. Alltså, vad jag vill forska om framöver. Vad finns bortom mina studier av aktiesparandets popularisering? Och är det förresten självklart att egen forskning ska vara min huvudsakliga sysselsättning 2027? Är det verkligen i denna roll som jag ger mest värde och gör störst skillnad för mitt fält (och vilket är detta fält förresten?)? Eller börjar det bli dags att prova något annat? Kanske söka mig mot en ny roll eller position?

Ja, sådant där tycker jag tål att tänkas på även om det inte leder fram till några svar som kan huggas i sten. För när förfrågningar kommer och möjligheter öppnas upp – ja då gäller det att veta i vilken riktning man vill röra sig i. Kanske är det dags att testa en dubbelvolt?

Mer om skribenten

  • David Larsson

    Docent i historia

    Han skriver om akademiskt arbete och skrivande. David Larsson Heidenblad forskar om miljöfrågornas genombrott i Sverige och hur aktiesparande populariserats på senare år.

Du kanske också vill läsa

Krönika 11 januari 2017

I år firas hundraårsjubileet av det första samiska kolonialstatsöverskridande mötet. Då samlades 150 samer, varav 40 kvinnor, i Metodistkirken i Trondheim (på samiska Tråante) mell...

Krönika 17 oktober 2016

I mitt första inlägg berörde jag frågan om hur idrottare som lever med atypisk könsutveckling skärskådas och diskrimineras. Nu följer fortsättningen på det inlägget.

Krönika 12 oktober 2016

Krönika av Ami Skånberg Dahlstedt, koreograf, filmare och doktorand, om den viktiga uppgift som konstnärlig forskning har inom akademin.