Känner du en lärare som mår bra?

Nyligen blev en universitetslärare nära mig sjukskriven för utmattning. En till.

Samtidigt blev jag åskådare till en akademisk svansmätning, där måttet på hur tjusig en tjänst är bestämdes av hur lite undervisning den har.

De två sakerna hänger ihop.

Undervisning ges, med få undantag, inte nog med tid, pengar, eller status (tre ord för samma sak).

Som när jag satt och pratade med en kollega häromdagen: hen har undervisat i många decennier, och alltid tagit tiden och haft orken för att utveckla något riktigt bra, inkluderande, och nytt. Nu viskade kollegan till mig, lite skamsen, att ”vet du, jag är rädd att jag tappat sugen”. Min spontana tanke var ”jag fattar inte hur du har haft kvar den så länge”.

Undervisning ges, med få undantag, inte nog med tid, pengar, eller status (tre ord för samma sak).

Jag vet knappt någon akademiker som inte uttrycker förtjusning över att träffa studenter, över att hitta på sätt att nå fram, att få se förståelsens ljus glimta till i ögat. Det inkluderar mig själv. Jag har till och med varit en sån där som fått riktigt fina utvärderingar ”Läraren var så bra att jag fick gåshud” (samt en hel del mer tvetydiga som ”tja… läraren hade i alla fall roligt”).

Men jag har haft svårt att hitta tillbaka till den där glädjen, det där drivet. Snarare har jag utvecklat en kontinuerlig oro. Hur mycket undervisning blir det den och den terminen? Klarar jag det? Klarar jag det verkligen?

En del av skavet är bristen på flexibilitet. Där har kollegor i England, framförallt på mindre universitet, mycket lite frihet kvar. Andra har mer.

När jag pratade med mina tyska kollegor om hur läroplan och kurslitteratur föreslås långt i förväg, presenteras för en grupp, och till sist måste användas av den vikarie som till sist ger kursen, blev de chockerade: ”Men då finns det ju ingen lehrfreiheit?!”

Lehrfreiheit: den lagskyddade (nåja… nämnda) rätten att undervisa om det man vill, på det sätt man tror är bäst. Kurser byts ofta varje termin och knyts nära, nära till forskningen – och kan med lätthet göras dagsaktuella.

Det här är inte science fiction, eller nostalgiskt prat om för 50 år sedan. Tyskland 2023 är tyvärr inte heller en utopi: för dem som inte har fast tjänst gäller helt andra spelregler, och det är de allra, allra flesta. På flera ställen är det dock, intressant nog, svårt att köpa sig helt ”fri” från undervisning. Det gör inte bara att undervisningen får högre status, det kräver framför allt att tjänsterna måste vara görbara.

Kärnan är lika sann för dem med fast tjänst som utan:

Om man blir svag i knäna av att tänka på vad som händer om man inte drar in forskningsmedel, är ens jobb då rimligt uppbyggt?

Om man blir svag i knäna av att tänka på vad som händer om man inte drar in forskningsmedel, är ens jobb då rimligt uppbyggt?

Om man tänker att ”tack och lov att lärarvikariatet bara är på 60 procent”, är tiden då avpassad till uppgiften?

Naturligtvis inte. Det löses med tjänstledigheter, med att nalla av forskningsmedel, kvällar och helger. Eller det löses inte alls, och så blir ännu en lärare sjuk. Det här är en fråga av största vikt för dem som gillar att prata forskningsnation och ”satsningar”: det läggs ofantligt mycket forskningstid på att buffra en omöjlig undervisningsekvation.

Vi sliter ut människor, medvetet och systematiskt, genom att skapa tjänster som få orkar ha. Att i det läget lyckas bibehålla glädjen, det är inte mindre än ett stordåd.