Kan forskarens behov vara en merit?

Är den bästa kandidaten den som behöver det mest? Snacka om att svära i den meritokratiska kyrkan.

Just nu pågår diskussioner om hur kompetens och idéer ska bedömas: UKRI har släppt en ny modell över olika faktorer som ska viktas mot varandra, och Vetenskapsrådet har en pågående utvärdering.

Mest spännande är det tvärsöver sundet: den privata stiftelsen Novo Nordisk experimenterar med att lotta ut en begränsad del av sina medel.

Innan ni går i taket: det är inte en total dansk tombola. Slumpen träder in när en kommitté har sorterat ut den stora grupp som inte kommer i fråga, och den mycket lilla grupp som är självklar. De menar att det är där, i mittskiktet, som olika former av bias (institutionell tillhörighet, titel, ålder, kön, etnicitet, etc.) slår igenom hårdast, och där bedömningarna varierar mest.

Slumpen träder in när en kommitté har sorterat ut den stora grupp som inte kommer i fråga, och den mycket lilla grupp som är självklar.

Vad som värderas, och hur, är värt att tänka på.

I en artikel från 2018 i Guardian Higher Education Network ställdes frågan ”om alla är strålande, är den bästa rätt val?”. Poängen där är att konkurrensen är så hård att den avgörande faktorn kan vara liten: de som haft tid att arbeta igenom ansökan tre gånger till; de med rätt examen; rätt handledare; rätt förståelse för precis rätt formulering.

Den mest exceptionella från en kader kompetenta personer riskerar att vara den som systematiskt arbetat ohälsosamt mycket. I längden uppmuntrar det överarbete och en miljö som oerhört få mår bra av; i längden blir det exkluderande.

Om alla är strålande, är den bästa rätt val?

Idag kan man skriva in föräldraledighet i sin ansökan, liksom tjänst i totalförsvaret (jag är oerhört nyfiken på av hur många som precis innan sin VR-consolidator-ansökan passar på att hänga i Boden på I 19 – hör av er om ni vet), men livet innehåller ju fler irrgångar än så. Det finns sjukdomar och svårigheter som rör sig i det tysta, långsamt, skavigt och oändligt krävande. Oavsett om det är ens egen eller någon i ens närhet. Det kan avgöra den där sista striden.

Vad händer om vi istället funderar på vem som behöver jobbet mest? Om grundpremissen var att alla toppkandidaterna är strålande: vad händer om en faktor bland många andra är vem som redan har sitt på det torra?

Vad händer om vi istället funderar på vem som behöver jobbet mest?

Det skulle kunna öppna för sådana som inte passar lika väl in i nuvarande ramverk. Det kanske inte är så dumt, när allt vi vet är att framtiden inte blir precis som nuet? För att tänka fritt och annorlunda, behövs kanske de som är strålande – och i behov av en chans.