Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Kampen om tolkningsföreträde

Krönika av Ulrika Björkstén, om vetenskapskriget – kampen om tolkningsföreträde mellan naturvetare å ena sidan och humanister och samhällsvetare å den andra.

När jag flyttade hem till Sverige i mitten på 90-talet och började arbeta som frilansande vetenskapsjournalist möttes jag ofta av förvåning. Med en färsk avhandling i fysikalisk kemi på fickan, från ett av Europas mest välrenommerade universitet, var det många som undrade vad jag gjorde som kringvandrande skribent i diverse svenska dagstidningar och tidskrifter. Gamla kursare från fysikutbildningen i Lund frågade ibland nyfiket, ibland lite nedlåtande, om ”det där verkligen kan löna sig”. En för mig okänd professor ringde upp och sa att det var helt fel av någon med min utbildningsbakgrund att ägna sig åt dagstidningsskrivande. En förundrad redaktör undrade varför jag som hade världen öppen för mig skulle ”gå här och dra”.

Den här tiden brann det så kallade vetenskapskriget som värst, kampen om tolkningsföreträde mellan naturvetare å ena sidan och humanister och samhällsvetare å den andra. Men fronterna såg ganska annorlunda ut i olika delar av världen. I USA sattes hårt mot hårt – gedigen naturvetenskap mot humanistiskt trams.

Den amerikanske fysikern Alan Sokal fick en artikel om kvantmekanik och postmodernitet publicerad i en av den postmoderna filosofins och sociologins egna språkrör, Social Text. Att artikeln blev antagen trots att den bestod uteslutande av hans egna fria fantasier, använde han sedan som ammunition i kriget: Titta, ni publicerar ju vilket skräp som helst!

I den franskspråkiga sfären däremot deltog ledande fysiker och kemister i seriösa diskussioner om kunskapsproduktion på kultursidorna. Naturvetarna där både såg som sin uppgift och bereddes plats att delta i det offentliga samtalet – det är åtminstone min, möjligen lite romantiserande, hågkomst av det klimat som präglat mig under doktorandtiden vid franskspråkiga EPFL och som jag ville göra mig till tolk för. (Men nu kan jag samtidigt erkänna, eftersom det förhoppningsvis är preskriberat vid det här laget, att jag själv i samma anda som Sokal smög in en högst tveksam recension på en svensk dagstidnings kultursidor. Jo, jag hade sett utställningen, så det handlar inte om något falsarium, men texten kom till först och främst för att jag hade slagit vad om att det räckte med att härma kulturskribenternas stilistik för att få det att framstå som att jag visste vad jag talade om och få texten publicerad.)

Mycket har visserligen hänt sedan den extremt kylslagna svenska våren mötte mig när jag återvände från den redan blommande europeiska kontinenten, då i maj 1995. Själv blev jag kvar, både i landet och i skrivandet och berättandet. Jag har sedan dess träffat många unga naturvetare som ser skrivande, radioberättande och filmmakeri som lockande fortsättningar på yrkeslivet, flera som liksom jag själv verkligen gjort det till sitt yrke, och ännu fler i alla åldrar som vill vara med och diskutera sina vetenskapliga rön i offentliga sammanhang.

Men något av misstänksamheten från vetenskapskrigets dagar finns kvar. Å ena sidan naturvetare som har svårt att ta till sig infallsvinklar som bottnar i andra kunskapstraditioner än den egna, som med självklar pondus i varje läge vill berätta hur det är snarare än diskutera sammanhang och tolkningar. Å andra sidan en bristande förståelse, inte minst i journalistkretsar, för själva idén att en naturvetenskaplig bildningsgrund är en lika nödvändig ingrediens i det offentliga samtalet som de humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskapstraditionerna.

Det kan inte sägas nog många gånger. I det kunskapssamhälle som också är ett risksamhälle är det en förutsättning för ett fungerande demokratiskt samtal att den naturvetenskapliga kunskapsproduktionen sprids, granskas och diskuteras i offentligheten. Att jag får dra mitt strå till stacken i det uppdraget, och på köpet får lära mig något substantiellt nytt precis varenda dag på jobbet, det gör vetenskapsjournalistiken till mitt absoluta drömyrke.

Mer om skribenten

  • Vetenskapsjournalist

    Ulrika Björkstén är chef för vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio.

Du kanske också vill läsa

Krönika 26 november 2024

Forskare som närmar sig pensionsåldern blickar gärna tillbaka på sina karriärer, och en del skriver sina memoarer. Här kan sociala medier vara till stor hjälp. Att skriva online gö...

Nyhet 5 november 2024

Redaktionen

Hot och angrepp. Dubbla yrkesroller. Ett växande berg av administration och akademiskt hushållsarbete som inte ger meriter. Vilka möjligheter har egentligen dagens forskare att ägn...

Debatt 4 november 2024

Janne Flyghed, Stockholms universitet

Dramatiskt skärpta straff och anonyma vittnen. Så vill regeringen minska brottsligheten och motverka de kriminella gängen, trots att det saknas belägg för att åtgärderna har någon ...