Jakten på glassiga resultat riskerar kvaliteten

2014-04-23

Krönika av Gunnar Wetterberg om hur tillfälliga anslag gör att det inte finns tillräcklig tid för granskning inom forskningen. 2014-04-23

Mycket av den forskningspolitiska debatten handlar om de stora projekten, de många pengarna och de viktiga karriärerna.

Men mycket av forskningen är något helt annat. Ihärdigt vardagsgnet lägger grunden för de spektakulära genombrotten. God forskning förutsätter granskning, upprepning och omprövning. Få vetenskapsmän är solitärer. Det måste finnas utrymme för det intellektuella utbytet, för associationerna som hoppar mellan människor och hjälper oss att se det överraskande nya.

Därför är det djupt bekymmersamt att dagens mekanismer i så hög grad hetsar till jäkt och slarv. I höstas ringde The Economist i varningsklockan. ”How science goes wrong”, våndades tidningen på omslaget, i ledaren och på nyhetsplats. Till skillnad från den gängse debatten om forskningspolitiken handlade det inte i första hand om anslagens storlek och förhållande till BNP, utan om den grundläggande säkringen av vetenskapens kvalitet.

Debatten tar sällan hänsyn till att framstegen tar så lång tid. Vägen från den första glimten av insikt till artikeln om upptäckten är lång nog – men fortsättningen är lika viktig. Artikeln ska granskas innan den publiceras, kollegor på andra institutioner ska försöka upprepa det försök artikeln beskriver, och helst ska upptäckten också bekräftas i verkligheten, innan vi vågar ta framsteget för givet.

Därför tar det ibland lång tid från rön till nobelpris. Robert Edwards fick priset 2010 för provrörsbefruktning – drygt 30 år efter att den första ”provrörsbabyn” föddes…

Det oroväckande är att kvalitetssäkringen börjat mankera. Granskningen släpper igenom uppenbara felaktigheter. The Economist berättade att 157 av 304 tillfrågade tidskrifter accepterat en tvivelspäckad testartikel för publicering. En annan granskning visade att försöken i mer än hälften av 238 biomedicinska artiklar inte gick att replikera. Allt färre artiklar bygger på negativa resultat, hypoteser eller tidigare rön som prövats och förkastats – trots att återvändsgränderna ofta är lika viktiga att kartlägga som framgångsvägarna. Felaktig information skvalpar i åratal och saboterar ny forskning.

Problemet är att allt mer forskning finansieras genom anslag projekt för projekt. För att få pengar ska hypoteserna vara djärva och spännande, men forskarna ska också kunna redovisa ett antal publicerade artiklar för att dokumentera sin duglighet. När tidskrifterna hellre publicerar det glassiga nya än den granskande eftertanken styr alltför många inblandade vetenskapen i en alltmer osäker riktning.

Det är en allvarlig fråga som svensk forskningspolitik borde ta till sig. Även den svenska forskningen finansieras alltmer av tillfälliga anslag. Fakultetsanslagen, som skulle ge vetenskapen den trygga basen, har i stor utsträckning ätits upp av forskarutbildningen och av ”matchning” av forskningsanslag utifrån. Allt färre professorer har den trygga arbetstid som behövs för att granska artiklar, handleda yngre kollegor och kontrollera andra forskargruppers uppseendeväckande resultat.

I fjol fick jag moderera ett seminarium om kreativa miljöer, som ordnades av Vetenskapssocieten i Lund. Där begrundade Ingvar Carlsson erfarenheterna av 1960-talets kreativa forskningsmiljöer. Hans budskap var klart och entydigt: stabilisera forskningspolitiken över blockgränsen, stärk fakultetsanslagen för att trygga kreativiteten! Det är viktiga ord för dagens beslutsfattare att ta till sig, om inte vetenskapen ska hamna fel. När jag träffade Stefan Löfven någon vecka senare undrade jag om inte Carlsson vore den givne forskningsministern efter höstens val…